Att läka och hela är något som sker i vardagen, inte bara under terapin en gång i veckan

Det är vardagen som avgör hur vi mår.

Jag uppskattar både A:s och min egen terapi, men man kan inte räkna med att 45 minuter en gång i veckan eller varannan vecka med massor av pauser för skollov och sjuka barn och gudvetvad räcker någon vart.

Det viktiga jobbet görs i vardagen. I hur vi bemöter varandra. I hur vi talar till och behandlar oss själva. I de små valen vi gör, vad vi äter, när vi går och lägger oss, hur vi rör på oss eller vilar, hur vi väljer att tackla motgångar och framgångar. Terapin kan ge oss redskapen, kan ge oss tankemodeller och ett ställe att reflektera över vilka val som är vettiga. Terapin kan ge oss en spegel, en sund röst som kan bekräfta om det vi gör och tänker är rimligt och vettigt. Men det är i vardagen vi övar oss på att tackla våra issues på de nya sätt som vi har lärt oss i terapin.

För mig känns det fullkomligt orimligt att outsorca ansvaret för mitt eget mående till någon annan. När jag tyckte att jag inte riktigt kom någon vart med mitt eget processande av mina känslor i terapin så sökte jag mig till onlinekurser i personlig utveckling. Det tog ett tag att hitta rätt, men oj så jag har jobbat med mig själv det här läsåret. Först i tätt samarbete med de mentorer som fanns på kursen som jag gick under sommaren och hösten. Sedan på egen hand, när jag kände att jag inte kunde "börja från början" med nya issues under fortsättningskursen utan förväntades ha kommit längre i min process än vad jag hade kommit. Till kursen hörde också hjärnutvecklingsprogrammet zing, som har gjort massor för att tömma mitt arbetsminne på såna färdigheter som egentligen ska finnas i långtidsminnet genom att få cerebellum och hippocampus att mogna. Det har gjort det lättare för mig att se helheter och uttrycka mig bättre. Mitt kaos inombords håller långsamt på att redas upp, men när det är decennier av kaos och många olika områden i livet som ska nystas upp så tar det tid. Och här är det vardagen som gäller. Väljer jag att tala vänligt till mig själv? Tar jag hand om min kropp och går på yoga och vinterbad och ut i skogen? Går jag medvetet in i sinnestillstånd (med tankens kraft, och eventuellt med hjälp av bachdroppar eller homeopati) som gör att jag kan bearbeta gamla sår och traumor som jag har varit med om så att de inte längre äter av min energi på ett omedvetet plan? Jag tror nämligen att enda sättet att frigöra mera energi är att jobba sig igenom alla de känslor som jag har "djupfryst" när de har blivit för mycket för mig att hantera tidigare i livet. Och processen att öppna upp för gamla minnen och gamla obearbetade känslor har varit smärtsam. Jag har ofta gått i lås och haft svårt att sova flera nätter eller flera veckor per grej som jag har jobbat med. Och då har vägen genom låsningen varit att vara extra vänlig med mig själv. Att gå via kroppen, via vinterbadandet, via yogan, via att aktivera kroppens eget trygghetssystem. Och det är sådant som jag har fått öva upp, det har inte funnits utrymme för sånt på tolv år och egentligen inte före det heller. Det har krävt disciplinerat arbete, för det hade varit "lättare" att sätta på en film eller döva smärtan med mat eller tro att man är så himla upptagen med nåt kvasiviktigt. Är jag i mål då? Näeij, det är man väl aldrig, och det finns fortfarande flera viktiga områden i mitt liv som jag knappt har hunnit ta tag i ännu. Men visst har jag kommit stora kliv framåt.

När det gäller ett större barn, som A är, så görs arbetet dels av honom själv, men också i hög grad av de vuxna han möter i vardagen. Det betyder att jag som hans mamma, hans tryggaste vuxna som han ser mest av i vardagen, har ett val femtioelva gånger om dagen. Väljer jag att berömma honom för hans försök att göra gott även om han inte riktigt nådde ända fram? Väljer jag att släppa fram min egen irritation och visa att jag också har gränser som är heliga och inte får överträdas? Väljer jag att försöka förstå hur han tänker och var det går snett? Väljer jag att finnas till för honom, väljer jag att vara lugn och välja bort aktiviteter så att jag kan sprida det lugn som han behöver för att han ska kunna ladda sina egna batterier? Väljer jag att själv skippa skärmar så att jag lever som jag lär när jag kräver att han också ska begränsa sin skärmtid? Väljer jag att söka vidare efter ännu en terapi, ännu en modalitet, som kan hjälpa ännu ett delområde i hans liv som gör att han har det kämpigt?

När det gäller människor med utmaningar på flera plan så behövs det också insatser på många olika plan för att komma åt att ändra livet till det bättre i grunden. Och vad gäller A så är valet enkelt men allt annat än lätt. Jag är A:s mamma, jag är den som har önskat honom till världen, och det är mitt ansvar att se till att han får de redskap han behöver för att han ska kunna göra en positiv skillnad med sitt liv. Sen är det förstås upp till honom att välja att göra det. Men om han hela tiden mår dåligt på flera plan så är det ju min skyldighet som förälder att försöka hjälpa honom.

Jag hjälper mitt barn på flera plan. Maten har jag redan skrivit om i ett tidigare inlägg.

A har ingen diagnos för något neurologiskt, men hans terapeut (som inte är läkare och därför inte har rätt att ställa diagnoser även om det är hon som verkligen känner honom) och jag konstaterade att "han nog har gjort stora framsteg när han via hjärnträningsprogrammet zing har jobbat på det neurologiska planet". Det betyder inte per automatik att han har ett neurologiskt funktionshinder. För alla är vi på en gråskala och också människor som inte har någon desto vidare neurologisk problematik kan ha nytta av hjärnträningen. Men anledningen till att A inte har någon neuropsykiatrisk diagnos är nog mest att varken jag eller barnpsykiatriska polikliniken tror att en sådan stämpel skulle hjälpa honom. Han får ju terapi utan den, och det är mest andra omkring honom som socialen som frågar efter vad han har för diagnos.

Mycket av läkandet och helandet handlar om hur han blir bemött och hur han lär sig att tänka kring sig själv. Hans känsloliv har varit ett enda kaos och en häftig bergochdalbana av intensiva känslostormar. Att uppleva så stora känslostormar ger upphov till stor osäkerhet och stora rädslor. Och att många gånger misslyckas med att hålla sig lugn och bete sig ger mindervärdeskänslor och låg självkänsla. En del av orsakerna är neurologiska, en del är direkt biologiska och biokemiska och har t ex med blodsockerbalansen och kortisolobalanser att göra, och en del är anknytningsrelaterade och kommer från uppväxten i en dysfunktionell familj under de första åren av hans liv. Jag försöker också förstå varför han suger åt sig så många intryck och har så känsliga sinnen för att förstå hur man i grunden kunde bota det. Men allt detta leder till en utmattning i både kropp och själ. Och det leder till att många färdigheter som han behöver i vardagen inte är tillräckligt utvecklade. Han behöver mycket lugn och ro, men också handledning i att träna sina färdigheter och möjligheter att träna dem i en ickedömande omgivning.

Det är ett heltidsjobb för både honom och hans omgivning. Att boosta självkänslan så att han orkar se sina brister och orkar jobba med dem. Att skapa lugn omkring honom genom att själv vara lugn, att hålla sig i varandet och inte själv fastna i görandet och presterandet trots att man hela tiden har fullt upp egentligen. Att laga enorma mängder med mat och att avgöra när man han utmana hans sinnen med mat som han inte är van vid och när man ska låta honom vila genom att servera den trygga maten. Att tvinga honom att göra hjärnträningsprogrammet som tar tid och ibland är svårt och som kräver energi, men som på längre sikt skapar nya hjärnceller  och snabbare kontakter i hjärnan, som gör att han mognar känslomässigt och gör att han inte är så överväldigad av den information hans sinnen bombarderar honom med. Att finna balansen mellan total trygghet och utmaningar som får honom att mogna ikapp sina jämnåriga. Att lära honom att identifiera energitjuvar och vad som laddar hans egna batterier (men som kanske känns tråkigare än att sitta vid en skärm). Att bedöma när man ska flexa för att undvika onödiga transitioner och när man ska stå fast vid att regler är regler och rutinerna finns till för att underlätta vardagen trots att de kan kännas tråkiga. Att bedöma när barnen kan lösa sina konflikter själva och när man ska skydda den svagare parten i en konflikt. Att se när A kan bete sig bättre genom att byta attityd och när han helt enkelt är för utmattad i huvudet för att se alternativa sätt att handskas med en situation. Att se när A åldersenligt behöver frigöra sig från mamma och när det rätta alternativet är att stärka anknytningen för att A ska kunna uppfatta mig som en människa att lita på. Tillsätt dessutom lagom mängd ovillkorlig kärlek, ickedömande attityd, naturlig auktoritet och trygga regler och håll fast vid tillräckligt med sömn, mat och tid att ladda batterier utan skärmar, tack!

Det här är ganska avancerade grejer. Speciellt som jag också tar ansvar för att söka upp alternativa metoder som stöder honom i det emotionella och som kan lösa problemen i grunden. Jag ha inte heller fått tillräckligt bra handledning eller feedback från vårdens håll, utan fått söka lösningar och se helheter själv. Och det har krävt en hel massa arbete, eftersom jag själv också har varit överväldigad och utmattad i min egen hjärna.

Därför vill jag verkligen uppmana alla som säger att en förälder till ett eller flera specialbarn "bara är hemma" att tänka om. Jag har ännu inte träffat en förälder till specialbarn som inte har varit utmattad på ett eller annat sätt under något skede. Och jag har träffat föräldrar till specialbarn som har orkat och kämpat alldeles otroligt, och föräldrar som har varit modfällda men gjort så gott de har kunnat med de få resurser de har haft. Och jag har träffat föräldrar som fått jobba med skam och skuld och oförstående bemötande, också sådana som har valt bort den konventionella vården på grund av för dåligt bemötande från vårdens sida. Jag har mött föräldrar där den ena föräldern har motarbetat den andras arbete med barnet, och många som har skilt sig och lever med ganska taskiga resurser på flera olika plan. Och jag har mött barn som har gjort så gott de har kunnat men som har behövt så mycket mera stöd än vad de har fått.

Nu har jag kommit till en punkt där jag inte vill stressa varken mina barn eller mig själv med att tvinga oss att prestera fram mognad och läkning enligt någon viss tidtabell. Jag vill hellre ha avlastning i vardagen så att jag kan fortsätta med det här viktiga arbetet och ändå hinna ha ett deltidsjobb som jag skulle få lön för. Vem och vilka ramar avlastningen skulle ha, det måste vi ännu reda ut. Men för att avlastningen faktiskt ska fungera som en riktig avlastning så behöver den ha tillräckligt hög kvalitet. Att bara tänka att vården gör sitt på 45 minuter i veckan och en barnvakt bara levererar "vanligt barnvaktande" funkar inte. Barnen kanske klarar av att bete sig de timmarna som barnvakten är på plats, men sen exploderar de av uppdämda känslor och ickeladdade batterier när jag kommer hem. Och då känns inte avlastningen som någon avlastning utan som ett stressmoment. Om jag måste göra mitt yttersta både före och efter för att få barnen i skick för att de ska orka med barnvakten/avlastningen.

A gillar trygghet och förutsägbarhet. Men inte auktoritära attityder, utan respekt för honom som människa. Han behöver rutiner men gillar inte dem speciellt mycket. När han blir trött eller vill protestera så skjuter han upp, tar tid på sig, prokrastinerar. När allt blir för mycket går han i lås och låser in sig i badrummet, helst med telefonen med sig så han kan ha på youtube eller något spel på hög volym för att låsa ut omvärlden och retas med dem som behöver på toaletten. Han kan också börja retas med sin bror på ett riktigt jobbigt sätt om han själv känner sig dålig. Och han somnar bara om han känner sig trygg på djupet. Den vi söker måste kunna klara av att handskas med det här. Och också klara av att förebygga att det här beteendet kopplas på så fort jag kommer hem, ifall A har klarat av att bete sig medan barnvakten var på plats.

Låter som en perfekt kontaktannons, eller hur? Alla står säkert i kö för att få bli vår avlastningsperson. Not.

Lösningen ligger i att inte tänka fyrkantigt. Att hitta någon som har erfarenhet av specialbarn från förr, och som har ett stort hjärta. Någon som är villig att umgås med oss flera gånger först, för att iaktta hur jag gör så att skillnaden mellan hur jag gör och hur hen gör inte blir för stor till en början. Att se det som en process som får ta tid. Och att räkna med att det tar tid för alla att vänja sig vid situationen och att låta anknytningen växa fram. Att hen inte försöker vara jag utan är sig själv på djupet, söker kontakt på djupet, och ser ickedömande på försöken och behoven bakom beteendet. Så att barnen inte känner att de behöver "prestera" men är motiverade att göra så gott de bara kan.

Någon som ser den helande potentialen i det vardagliga bemötandet och som är villig att dra sitt strå till stacken, och som är villig att möta barnen på djupet.

Varför jag inte tror på konceptet krishjälp, men välkomnar långsiktiga insatser

I den bästa av världar skulle man ju få all den hjälp man behöver.

Men i verkligheten kan man inte räkna med att den offentliga hjälpen når en just då när man behöver den, och just i den form som man behöver den.

Min erfarenhet är att vi inte har fått hjälp när det har varit kris, utan först långt efteråt, och i en form som inte motsvarat de ursprungliga behoven heller.

Den långsiktiga hjälpen har fungerat bättre.

Första gången vi fick hjälp var när A började bita sina dagiskompisar när han var två år. Då fick vi hjälp via en specialbarnträdgårdslärare som kom på olika knep som dagispersonalen kunde ta till. Barnen fick fundera tillsammans på vad man får bita i och vad man inte ska bita i, och det löste problemet.

Sen kom några år där jag sporadiskt besökte familjerådgivningen utan att något hände. Efter en vår hos en psykolog som var så skräckinjagande att A bara vägrade och jag fick hålla i honom fysiskt för att han inte skulle rymma därifrån, så hamnade vi på barnpsykiatriska polikliniken där terapeuten alltid har bemött A på ett ljuvligt sätt. Varmt och respektfullt, men samtidigt tryggt med fasta strukturer. Hennes långsiktiga arbete är ett stort stöd för oss.

Men hjälpen vid kriser...

Barnens far mådde akut psykiskt dåligt när A var 2 1/2 år gammal. Han fick för sig att försöka kasta böcker på mig en eftermiddag. Det var inte en enskild händelse utan en incident i kontexten att hans psykiska illamående förgiftade stämningen hemma hos oss, och jag gick ständigt mer eller mindre på tå omkring honom. Och han orkade sällan engagera sig i sitt barn, det var alltid jag som hade huvudansvaret. Jag kunde aldrig riktigt lita på att pappan skulle orka eller hålla sin del av överenskommelserna. När pappan var så spänd att han blev så arg för nån liten detalj att han kände att han hade rätt att kasta böcker mot mig (som tur träffade de inte) så drog jag en gräns och tog A och stack. Jag lämnade en lapp som sa att jag inte kommer hem på två veckor. Först sov jag några nätter hos kompisar, men sen sökte jag mig till ett skyddshem. Som en rutinåtgärd gjorde personalen en barnskyddsanmälan om oss. Vi behövde inte ens sova på skyddshemmet, pappan tog sig självmant till en psykiatrisk avdelning och A och jag kunde flytta hem. Barnskyddet kom på hembesök när pappan redan hade kommit hem efter flera veckor på avdelningen. Det som barnskyddet ville hjälpa oss med var att lära oss mera om anknytning. Men om det är någonting som jag har satsat massor på i mitt föräldraskap så är det uttryckligen anknytning. Jag bad om hjälp med städning eller barnvakteri, men det var inget som erbjöds, så vi avskrevs som barnskyddsärende och blev utan hjälp.

Följande gång som det riktigt krisade till sig var sommaren 2014 då en värmebölja gjorde det svårt för A att äta och sova i sex veckor. Hettan gjorde att han inte kände någon hunger, men blodsockernivån sjönk och han var retlig och kunde inte kontrollera sitt beteende.  Jag fick inte en stunds paus, sådär som man annars får när barnen lugnt håller på med sitt och man själv kan koncentrera sig på hushållssysslor eller nåt eget utan att ständigt behöva lösa konflikter. Och jag hade ingen annan än pappan som jag kunde be om hjälp av. För så illa som A betedde sig och så lite förståelse som omgivningen hade för oss så skämdes vi och försökte göra så att ingen annan behövde utsättas för det kaos som vårt liv var. Jag hade varit rädd för sommaren och bett om hjälp av barnpsykiatrin redan under våren. Men mötena ledde ingenvart och jag hade ingen handlingsplan annat än att stå ut. När sommaren gick över i höst och vädret svalnade klarade A så småningom av att börja äta igen och efter en vecka hade blodsockret och beteendet lugnat ner sig. Men jag tvingade pappan att vara barnvakt en eftermiddag direkt efter hans jobb så att jag kunde ha ett möte med A:s nya klasslärare. Pappan var själv ett nervvrak efter att ha börjat på ett nytt jobb som han spände sig för, och han hade knappast heller mått bra i hettan. Han lyckas inte heller äta speciellt mycket på jobbet och han åt inte heller när han hade hand om ungarna medan jag var på möte. Stämningen var alltså spänd också hemma och K utagerade såpass att när K sprang ut på balkongen så stängde pappan dörren så att K inte kunde komma in. Jag hade hunnit hem då och sade till på skarpen att hemma hos mig låser man inte ut någon på balkongen. Pappan blev så arg att han vände på klacken och gick hem och inte höll kontakt med sina barn på nästan ett år.

Vilken hjälp fick vi då? Barnpsykiatrin erbjöd oss först en krisperiod på barnpsykiatrisk avdelning, eller ännu hellre en sex veckors utredningsperiod. Under de två veckor som ärendet utreddes hade A ju redan börjat äta och den akuta krisen var över. Men efter pärsen kände jag att han behövde lugn och vanligt vardagsliv. Eftersom pappan försvann ur vår vardag kände jag att han verkligen behövde få vara med sin mamma och sin lillebror, att han inte orkade med mera förändringar. Att lära sig att sova på sjukhusavdelning, att klara av att äta sjukhusets kolhydratspäckade institutionsmat på bestämda tider i stället för att äta näringsmaxad blodsockerbalanserande mat enligt behov skulle ha varit för jobbigt för honom. Dessutom kände jag att personalen på avdelningen inte lyssnade på mig och på det som jag redan visste om mitt barn utan ville börja undersöka vad som felades honom från scratch. Jag tackade nej till avdelningsplatsen och vet i mitt hjärta att det var rätt beslut.

Barnpsykiatrin sa att de måste dra in socialen och barnskyddet i vårt fall. Jag vet inte om det var som ett straff för att jag tackade nej till avdelningsplatsen. Antagligen var det inte menat så, men så kändes det. A hade alltså det krisjobbigt i juli och augusti, och den första veckan i september vände det. September gick åt till att besöka avdelningen och att vänja sig vid att pappan inte svarade i telefon, inte ringde tillbaka, inte svarade på textmeddelanden, inte öppnade dörren när man ringde på. I oktober gav barnpsykiatrin mig ett ultimatum. Antingen går jag med på att be barnskyddet om hjälp, och det skulle se bättre ut, eller så gör de en barnskyddsanmälan om oss och det skulle se sämre ut. Jag gick med på att sätta mitt namn på en utredning om hjälpbehovet, och utredningen gjordes inom de lagstadgade tre månaderna. Det var en mycket förnedrande process där barnpsykiatrin tyckte att de skulle avlasta mig genom att jag inte behövde träffa utredaren själv utan de skulle ge grundfakta i ärendet. Och jag kände inte igen mig i hur jag beskrevs i utredningen och jag gavs ingen möjlighet att bemöta den beskrivningen innan utredningen var klar. I mars började en familjearbetare komma hem till oss en gång i veckan. Alltså ett halvår efter att den akuta krisen var över. Det jobb som familjearbetare gjorde var helt bra. Hon tränade med A att han skulle våga ta bussen hem från skolan och att han skulle komma ihåg att äta mellanmål när han kom hem. Följande läsår försökte vi sätta i system att vi veckostädade tillsammans med familjearbetaren varje torsdag. Det funkade sådär, eftersom vi alla var trötta efter jobbet/dagis/skolan och egentligen skulle ha behövt vila och laga mat då. Men vi skulle inte ha fått ihop vardagen på något annat sätt än att få städningen att funka på en vardag.

Efter ett år av hjälp från barnskyddet drog de sig ur. För de tyckte inte att vi behövde hjälp av barnskyddet längre utan från det förebyggande socialarbetet. Familjearbetaren bekräftade att mitt sätt att vara mamma på var sunt, även om hon själv kanske skulle ha gjort på ett annat sätt ibland. Och då ville hon inte störa mitt system på genom att köra sitt annorlunda koncept med barnen. Det var en stor komplimang och det viktigaste jag tog med mig från den här tiden, när jag kände mig så missförstådd av barnpsykiatrin. Men klarar A av att ta bussen hem från skolan efter att insatsen avslutades? Nope. Kommer han ihåg att äta mellanmål direkt efter skolan om det inte finns någon vuxen hemma? Nej, inte det heller.

I höstas kom följande behov av krishjälp. A ville ha en emotionell kontakt till sin nya klasslärare men läraren var inte med på noterna. Kraven på självständighet och eget ansvar höjs år för år och skoldagarna blev längre vilket tär på blodsockerbalansen och orken. Allt detta tillsammans gjorde att A kände att han inte klarade av alla krav som ställdes på honom. Han blev mer och mer depressiv, och med tandvårdens krav på tandkorrigering dessutom så blev allt bara för mycket. Kommunikationen mellan mig och barnpsykiatrin fungerade inte, och terapin en gång i veckan räckte inte alls. När jag ville reda ut relationen mellan mig och barnpsykiatrin hade en av familjeterapeuterna bjudit in min nya socialarbetare till mötet utan min vetskap och att blev bara en enda soppa. Det som hjälpte A var tre healingsessioner på distans, helt på mitt initiativ och betalt med mina pengar. Och när den akuta krisen var över kunde vi få mera specifik hjälp i terapin vad gällde tandregleringen och tandläkarbesöken. Den person på barnpsykiatrin som jag var mest besviken på plockades bort från att jobba med oss, och eftersom den andra familjearbetaren skulle på en längre ledighet och ingen annan kunde ta sig an oss blev vi utan. Socialen satte in en städfirma som kommer en gång i månaden. Kommunikationen mellan mig och barnpsykiatrin blev mycket bättre sedan jag fick börja prata direkt med A:s terapeut. Nu gäller det att socialen och vi börjar förstå oss på varandra.

Så min erfarenhet av krishjälp är att den har kommit alldeles för sent och att den har haft en inriktning som inte har motsvarat det ursprungliga behovet.

Det tar tid att förstå sig på varandra, och om en familj har en komplex problematik så behöver man bygga långsiktiga relationer där man faktiskt tar familjens kunskap om helheten på allvar. Bara om man kan varandra bra och har fungerande kommunikation kan man sätta in krisinsatser som faktiskt motsvarar behovet då när krisen är som tuffast och inte först långt efteråt.

Varför beter sig specialbarn illa ibland? Och varför blir vi familjer lämnade ensamma med en så stor del av problematiken?

A hade en tuff dag igår, och därmed också jag. Men jag håller med Bo Hejlskov Elvén om att barn gör så gott de kan. Men varför blir det såna utagerande beteenden och har vi egentligen koll på vilka olika plan vi behöver jobba på för att förbättra situationen?

Det som jag har märkt efter snart tolv år av att vara mamma till A är att han bara härjar när han känner sig låg. När han inte har laddat sina batterier på något plan. Och det är ju helt mänskligt och ganska enkelt att förstå. Sen är det ett detektivarbete att fundera ut vilka batterier som behöver laddas. Är det brist på sömn? Är det instabilt blodsocker? Är det för många intryck som har ökat behovet av egentid då man gör ingenting? Oroar han sig för något, det tar massor av energi? Eller har han varit med om stora känslostormar eller handskats med sånt som han uppfattar som stora utmaningar, även om ett annat barn eller en vuxen inte ser varför en "småsak" skulle ge upphov till en så stor reaktion? Har han inte hunnit ikapp efter flera utmaningar, inte hunnit komma i balans, inte hunnit leka av sig? Eller behöver han famn och förståelse och kärlek men det har inte blivit av i önskad omfattning? Sällan är det bara en faktor, utan flera som samverkar. Ju lägre ner han kommer desto mer inflexibel blir han. Det är som en tvååring som klarar av vilka motgångar som helst som pigg, men som trött och grinig och hungrig gör sig till världens drama king eller drama queen när hen snubblar och faller, eller inte får leka just med den spade som kompisen leker med just då i sandlådan.

Ofta har A en strategi för att mota bort det växande obehaget. Problemet är att den strategin ofta inte är speciellt välfungerande. En ofta använd strategi är att fastna vid datorn/telefonen, för de starka stimuli han får via skärmen gör att han inte känner sin trötthet, sin kissnödighet, sin hunger eller något annat heller. Den strategin är han ju verkligen inte ensam om i dagens samhälle. Och ju lägre han sjunker, desto mera kraft (också fysiskt) får man använda för att få honom att bryta spelandet/youtubetittandet för att hinna känna efter hur han egentligen mår och vad han behöver. En annan vanlig strategi är att försöka ta av andras energi. Till exempel att kräva kramar av lillebror, eller att bråka med honom så att han själv kan känna makt och att han själv åtminstone mår bättre än stackars lillebror.

Så kan något vara den droppe som får bägaren att rinna över. Som att "dumma mamma" håller reda på att skärmtiden är över, eller egentligen vilken småsak som helst. Ganska ofta flexar jag och säger högt när jag ger extra skärmtid för att de ska få se färdigt sitt videoklipp eller så de inte behöver komma igång med något nytt när maten blir klar tio minuter senare. Bara för att minska på antalet transitioner. Men det kan också vara att han ställs inför ett problem som han ännu inte har klara lösningsmodeller för.

Som igår när han var trött och sliten efter att ha klarat av en heldagsutflykt med skolan dagen före. Han hade inte lyckats äta av skolmaten, och inte heller ätit hela det mellanmål jag hade skickat med. Det blev för många nya intryck på för tom mage. På morgonen var han trött och allt gick superlångsamt, jag märkte att flexibiliteten var låg. Jag lät honom stanna hemma mot kravet att han inte skulle ha skärmtid alls. Inte ens hotet om att han skulle bli utan skärm fick honom att vilja gå till skolan. Så jag tog bort telefonerna och datorn medan lillebror och jag avnjöt morsdagsfrukost på förskolan. Inför att jag skulle på följande möte så tvingade jag honom att plocka fram burkärtsoppan och kastrullen, och fick honom att lova att han skulle värma maten åt sig medan jag var borta. När jag kom hem hade soppan bränt i botten och han vägrade äta av den. Han hade suttit framför en dvd-film och inte vaktat kastrullen på spisen och han var sur för att han inte hade haft tillgång till telefonen så att han kunde ha sett på skärm i köket och därmed kunde ha vaktat soppan bättre.

Vi tog ett snack och han tvingade i sig tre skedar av soppa som såg helt okej ut bara man inte tog med bottenskrapet (men han grimaserade hejvilt). Sen stekte jag fiskpinnar åt honom i stället och han åt tills han påstod sig vara mätt. Även om jag inte gjorde något stort nummer av att han brände kastrullen i botten utan sa att sånt händer alla inklusive mig själv, och att det egentligen var bra att det hände för att det påminde mig om att vi behöver prata om vilka lösningar som är okej, så var det ändå en motgång som han hade svårt att svälja (också bokstavligen). Vi förhandlade, och han fick en halvtimmes datortid mot att han åt lite soppa och gjorde sin hjärnträning. Och när jag hade hämtat lillebror så åt lillebror glatt av den del av soppa som inte alls var vidbränd. Jag sa till på skarpen att A inte skulle tala illa om hur soppa hade bränt fast i kastrullen. Men det var svårt för A att se att soppan dög bra för K. A fortsatte att vara kitslig och lite senare på eftermiddagen är jag satte mig vid datorn trots att A tyckte att MIN datortid var slut så exploderade ha och låste i sig i badrummet med sin telefon.

Och det gjorde han ju uttryckligen för att reta galla på mig. För han är en tween, en pre-teen och han behöver frigöra sig känslomässigt från sin mamma. Plus att det är skitkul för honom att se hur han har makt över mig, hur han kan trycka på precis de rätta knapparna för att irritera mig. Det här är ju inte heller nåt som han är ensam om, vem av oss har inte betett sig så här mot någon? Min bror höll på med det mot mig när vi var barn och jag utsatte väl honom för nåt liknande emellanåt jag också. Men inte i samma skala, jag var ju ändå en "snäll flicka".

Men vardagen känns som ett minfält och stackars A hinner inte återhämta sig från sina känslostormar innan nästa känslostorm dyker upp. Och jag själv känner att det enda jag hinner med är att förutse vissa känslostormar medan jag måste åtgärda andra. Och jag dessutom måste peppa A som blir så knäckt över den här känslomässiga bergochdalbanan att han flirtar med ett självskadebeteende och ett behov av att straffa sig själv. Han söker efter bekräftelse och är superkänslig för att lillebror får mera uppmärksamhet än han själv ens korta stunder. Då infinner sig fråga i mitt sinne: är det verkligen meningen att vi ska vara så ensamma i vår kamp, i vår vardag?

Jag VILL verkligen ha hjälp med det som faktiskt ärt våra riktiga issues.

Blodsockret är en stor bov hemma hos oss och trots att jag har stor kunskap inom kortisolobalanser som påverkar insulinutsöndringen, och om det som lite felaktigt kallas trötta binjurar så har jag inte lyckats åtgärda problemet i grunden för vare sig A eller K eller mig själv. Och de som jag har bett om hjälp har inte heller kunnat hjälpa tillräckligt. Jag söker efter den som på riktigt kan hjälpa, mina ekonomiska resurser är begränsade så jag behöver vara noga med vem jag samarbetar med för individualiserade labbtest och kosttillskott kan vara riktigt dyra. På management-nivån vet jag hur jag ska handskas med att hålla blodsockret i schack, men det skulle kräva att A klarade av att äta skolmaten men det gör han ju inte om han anser att den är äcklig. Eller om det blir så hett på sommaren att han inte känner någon hunger och därför vägrar äta. Men blodsockernivåerna rasar, han känner sig dålig och retlig och inte har någon aning om vad han ska göra med det växande obehaget. Och då blir jag bara så trött. Kan inte den offentliga, skattefinansierade vården lära sig av den funktionella medicinen hur man gör för att BOTA blodsockerkänslighet? Inte dölja symptomen med någon medicin som potentiellt har biverkningar eller bara lära ut management utan BOTA på riktigt genom att få kroppen att må bra i grunden? Varför har ingen lyssnat på mig inom vården, jag har pratat om detta i flera år redan. Vi kunde ha jobbat på detta under de goda tiderna, i stället för att ha också detta olöst när andra känslostormar sätter in.

Så kommer vi in på följande energitjuv. Känsliga sinnen. Vad gäller maten så är det en känslighet för smaker och texturer som gör att jag inte får i A såpass hälsosam och blodsockerbalanserande mat som han skulle behöva för att hålla blodsockret i schack eller till och med bota obalanserna i hans kropp. Och många som kan det här med funktionell näringsterapi kan inte tillräckligt om kräsenhet och den nya diagnosen ARFID (avoidant/restrictive food intake disorder, som tidigare hette selective eating disorder SED eller selektivt ätande SÄ) som finns i DSM-V. Jag vet inte om A matchar kriterierna för den diagnosen, men jag skulle gärna se att han, eftersom han verkar ha drag av diagnosen, fick hjälp av såna som är insatta i den problematiken men som också förstår att maten är medicin vad gäller att få kroppen i balans. Här verkar den offentliga vården inte heller ha mycket att ge. Om problemet inte är motoriskt utan sensoriskt så finns det inte talterapeuter som kan det här med munnen att tillgå för att desensitisera munnen. Att få bukt med kräsenheten skulle inte bara hjälpa med blodsockerstabiliteten, utan också minska stressen i familjen när matlagningen skulle underlättas och jag inte behövde laga en mat till barnen och en annan till mig själv lika ofta. Och det skulle göra det lättare för en stödperson eller en stödfamilj att laga sån mat som barnen faktiskt skulle klara av att äta. För det är inte det lättaste det heller.

Känsliga sinnen handlar inte om bara munnen heller. A blir trött i huvudet, han får "overload" av ljud och ljus och visuella stimuli och människor. När han kommer hem från skolan är han oftast så trött att han behöver stänga in sig en stund och inte prata med någon. Det passar bra att han tar sin datortid ganska genast efter skolan. Då har han något att göra (titta på skärmen) som han gillar samtidigt som han får vara asocial en stund. Sen har han lättare att connecta med andra igen, när han har fått ladda sina batterier. Men det förutsätter att han mår såpass bra att han kan bryta skärmberoendet när man ber honom. Ett mellanmål framför datorn hjälper honom på det fysiska planet, och en vänlig och flexibel attityd från den vuxna som övervakar när hans skärmtid är slut hjälper långt. Bra böcker att läsa när han inser att han också behöver gå på toaletten är definitivt en fördel, och någon som orkar prata med honom om de ämnen han har nördat in sig på och orkar bekräfta honom och ta hans intressen på allvar är guld värt.

Ett sätt att minska på hans "overload" är hjärnträningsprogrammet zing, som jag ska skriva mera om när jag hinner. Men det är exempel på BOT i stället för bara management. Också det är något som jag har hittat själv, och betalat för själv. Men här har jag åtminstone stöd av A:s terapeut, som uppmuntrar både A och mig att orka göra övningarna. Och nu har K också börjat och det är tidskrävande att få oss alla att göra 2 x 10 minuter om dagen men det är det värt just nu.

Zing hjälper A (och mig) med den mentala utmattningen som kommer av många stimuli. Jag försöker fortfarande förstå hur vi ska få ickeapoteksmedicinsk hjälp med bristen på filter som gör att han tar in för många stimuli och blir trött i huvudet av det. Men zing automatiserar färdigheter som tar upp plats i arbetsminnet och de exekutiva funktionerna, så att det finns mera utrymme att reflektera över sådant som är värt att fundera över, som olika konsekvenser av olika alternativa sätt att reagera. Som om det är värt att stjäla ett kex av lillebror. Är korttidsnjutningen att äta kexet faktiskt värt den ilska som mamma och lillebror möter honom med, och skammen över att ha gjort fel?

När jag nu har använt en massa tid och utrymme på att skälla på all den hjälp som vi inte har fått, så är det också dags att hylla A:s terapeut för att hon hjälper honom genom de emotionella stormarna. Hon ger honom konkreta redskap för att fundera igenom alternativa handlingsmodeller i de emotionella kriser han hamnar i, och hon hjälper honom att känna sig bra och stolt över allt det fina som finns inuti honom. Jag gör också så gott jag kan, men hon är ju ett proffs och en utomstående person, vilket är skönt när han också ska frigöra sig från mig för att mogna till en självständig individ. Hon kan också det här med sensorisk överkänslighet, och hon jobbar mycket med känseln och med kroppen vilket jag gillar. Men med 45 minuter i veckan eller varannan vecka, med paus för skolloven, så hinner man inte med allt.

Under de dryga två dygn som jag har skrivit på den här texten har nya utmanande situationer dykt upp. K har fått veta att han får börja på engelska linjen i vår närskola. Han får något som är värt något i både A:s och K:s ögon, något som A inte fick. Så A har fått jobba med känslor av avundsjuka och mindervärdeskomplex. Vilket bara förvärras av att vi har planerat och förberett K:s födelsedag med tillhörande fest som sker nästa vecka.

Och dessutom hade båda barnens far glömt vår överenskommelse angående morsdagsveckoslutet. Han skulle hämta barnen redan på fredag kväll, eftersom de ska hem redan kl. 10 på söndag på grund av morsdagen. Och jag som har daddat deras far och påmint och fixat och ställt upp för honom i alldeles för många år vägrar påminna längre, han måste själv ta ansvar för sin relation till barnen och sina löften till oss. Kvällen gick bra, men på morgonen utagerade barnen sin besvikelse på mig. De förstod ju inte varför de kände sig ruttna och svikna, så de tog tag i att jag inte skickar med filmer som JAG har hyrt hem till pappan för att titta på idag när de lika gärna kan se på filmen på söndagen. Och så gaddade de ihop sig mot mig i stället. Jag har fått se hur A har hållit en kökskniv mot sin egen hals i ett försök att provocera och skrämma mig med sitt hot om självskadebeteende. Och jag har fått ta A ut på en barfotapromenad i bara nattlinnet medan vi diskuterade huruvida vi ska kämpa mot varandra eller om vi i stället ska samarbeta för att få morgonen att flyta. Och K har dunkat mig i huvidet och skrikit "varför har vi en pappa egentligen?".

Det är mycket nu. Inte som i höstas då jag verkligen inte visste vad jag skulle ta mig till. Jag klarar det här. Men jag har fullt upp. Undrar hur jag skulle hinna jobba vid sidan av familjelivet, vilket nog är ett mål i sig, med en zon i mitt liv där jag skulle vara annat än bara förälder, Lite mera pengar skulle inte heller skada. Men för att klara det, och på sikt hållas frisk i huvudet, så skulle jag nog uppskatta adekvat avlastning. Just nu får vi städhjälp en gång i månaden, och det gillar jag. Men annars får vi en kille från socialen som kommer ett par timmar varannan vecka och vill leka med barnen. Han hämtar dem från (för)skolan och så vill han vara med dem. Men just efter skolan är de hungriga och behöver på toaletten och ska göra sin hjärnträning och vill bara vila och få sin datortid som de har väntat på hela dagen. Det går att skjuta på hjärnträningen, datortiden och skicka mellanmål med, naturligtvis, även om barnen inte gillar det. Men det ändrar inte på det faktum att den tiden på dagen kan de behöva få vara asociala och skärma av från yttre krav en stund och bara vara sig själva. Och att någon med tidspress då vill leka med dem kräver att de presterar, att de inte bara får lyssna på sina egna behov. Och då tar "avlastningen" mer än den ger. Och när den här i sig alldeles underbara killens tjänster används som argument mot att vi skulle få den avlastning som vi på riktigt behöver, då blir jag arg.

Får man förvänta sig kvalitet i avlastningen?

Mina barn är inte speciellt trevliga när de kommer hem från sin pappa. Inte alla gånger.

Nu har jag sagt det rakt ut.

Det tar tid för dem att landa hemma igen. Med de regler som finns här hemma, och den kultur vi har hemma hos mig i hur man beter sig med varandra och hur man talar om sig själv. Själva övergången, transitionen, förändringen tär på barnen, men också det att det är så stor skillnad på hur de har det med den ena föräldern och med den andra föräldern.

Det varierar också väldigt mycket hur det går när mina barn är tillsammans med mina föräldrar. Ibland går det jättebra, ibland går barnen i lås och varken mina föräldrar eller barnen själva har redskapen att reda upp låsningen så de bara sitter och väntar tills jag kommer hem och reder ut härvan.

Och det är tungt. Tungt för att jag ska hinna med både att reda upp allas känslor, och tampas med mina egna. I många år kände jag en odefinierad skuld och skam över allt möjligt. Att barnen betedde sig illa. Att jag hade andra principer för uppfostran än mina närmaste. Att barnen inte betedde sig extra bra på grund av mina uppfostringsprinciper, utan fortfarande utagerade. I mitt hjärta visste jag att barnen skulle ha mått ännu sämre och härjat ännu mera om jag hade gjort som alla andra i stället för att följa mitt eget hjärta. Men det hade jag ju inte ord för, och definitivt inte ord för att förklara för någon annan som kritiserade mig. När jag bar i sjal och ergonomisk sele. När jag långtidsammade barnen, 3 1/2 år per barn. När jag unnade oss alla närhet genom samsovning. När jag valde att bemöta den förvirrade lilla människan med vänlighet och lugna ner honom i stället för att bestraffa det utagerande beteendet (men nog valde att prata med barnet när han väl hade lugnat ner sig, och också höll i fysiskt för att undvika att själv bli slagen).

Nu orkar jag inte längre skuldbelägga barnen för att de inte är i balans. Jag tänker att de gör så gott de kan med de redskap de har, och jag jobbar hårt på att ge dem nya redskap. A går i terapi inom barnpsykiatrin, båda gör hjärnträningsövningar två gånger om dagen för att utveckla cerebellum, jag ger dem så näringsriktig mat som jag bara kan för att rätta till obalanser i kroppen, stress leder till näringsbrist, försurning, låggradig inflammation, läckande tarm och obalans i kortisolutsöndringen och alla dessa leder till också fysisk utmattning. Och jag försöker leda dem rätt emotionellt i min uppfostran. Och jag kräver mycket av dem, att de ska analysera sina egna energinivåer och förstå vad det är de har behov av när de känner sig off. Så att de inte tar ut sin egen krypande olust på varandra, mig eller sig själva utan i stället löser problemet vare sig det är att äta, ta lite egentid, röra på kroppen, vila eller connecta med någon.

Jag slutade skuldbelägga barnen för att de inte boostade mitt ego genom att visa omvärlden att alla mina insatser minsann var fantastiska. Men jag fortsatte att skuldbelägga mig själv. För att det var ett för stort gap mellan hur jag bemöter mina barn och hur andra gör det. Ofta har jag tänkt att jag inte gör tillräckligt. Att jag inte anlitar en svindyr expert inom funktionell medicin som skriver ut en massa labbtester som ingen ersätter och lägger ner hundratals euro per månad på att barnen ska äta exakt rätt kosttillskott så att vi för en gångs skull skulle bli av med utmattning och läckande tarm och gudvetvad. Eller att jag äntligen skulle träna ungarna att bli flexibla med maten genom desensitisering av sinnena och konsekvent träning enligt Saperemetoden.

Samtidigt som jag har skuldbelagt mig själv för att jag gör för lite har jag fortsatt skuldbelägga mig själv för att ja gör för mycket. För att gapet mellan hur jag bemöter barnen och hur "alla andra" gör det blir för stort. Dels så handlar det om kosten, som alltså ska rätta till problemen med stressens negativa konsekvenser på en fysisk nivå. Något som den offentliga vården inte ser och därför inte ens försöker göra något åt. Men det handlar också om hur jag bemöter barnen. Jag har övat upp en fingertoppskänsla och en intuition för när jag ska vara tuff med dem och när jag ska se mellan fingrarna. När jag ska ge dem närhet och när de behöver vara för sig själva. När jag kan lämna dem ensamma med varandra och när jag måste ha med mig den ena för att konflikterna ska hållas på en hanterlig nivå om jag måste iväg för en timme eller två. När jag ska ge dem extra skärmtid (det vi grälar mest om för tillfället) och när jag ska vara tuff med att stänga datorn och ta bort alla telefoner - också från mig själv, för att vi ska tvingas vara offline. För bara när vi är utan skärmar så hinner vi höra kroppens signaler, bara då vi inte är mitt i det aldrig sinande flödet av facebook och spel och mail och youtube kan vi ladda våra batterier på djupet. När jag ska vara sträng och visa att det är jag som leder den här familjen och när jag ska tillämpa den gamla sanningen: "Älska mig som mest när jag förtjänar det som minst för då behöver jag det som mest". När de ska få utmaningar som får dem att växa och när de har pushats så hårt att de behöver få vara små och nästan tala babyspråk för att komma ikapp de stora steg de har tagit framåt i utvecklingen.

Och när man då genom ett intensivt testande enligt försök och misstag-metoden, ett springande hos både egen terapeut och till barnpsykiatrin, efter otaliga böcker om specialbarn, specialpedagogik, adhd, autism, mindfulness in föräldraskapet och åratal av research och onlinekurser blir ganska bra på det här med att vara förälder till just mina barn. Då kommer kritiken. Barnpsyk som säger sådär svepande att jag är en "för bra mamma" utan att kunna konkretisera vad det är jag gör fel. Så då känner jag det som om jag är fel på ett skamfyllt, ospecificerat sätt som är svårt att få grepp om. En del kritik kommer utifrån, en del är säkert sånt som jag läser mellan raderna, min egen osäkerhet som jag projicerar på andra. Kritiken om att maten är så svår att det isolerar oss. Att jag isolerar oss när jag respekterar vårt behov av vila och tid att göra ingenting, att varva ner. Att ingen annan hänger med när jag är så påläst. Att jag inte släpper greppet och litar på andra. Att det nog är bra om barnen vänjer sig vid att andra gör annorlunda också. Att jag bara försöker kontrollera allt i stället för att släppa taget.

Och det är inte bara kritiken som kommer, utan också de utagerande och jobbiga reaktionerna när barnen har varit med andra. Det tog närmare ett halvår av att barnen började träffa sin pappa igen och övernatta hos honom (efter det att pappan själv valt att försvinna och komma tillbaka) innan jag kunde få hem barn som inte utagerade med våld efter pappanatten. Och det är inte så himla kul att bli slagen. Och det är inte heller så himla tjohejsan att se sitt barn i upplösningstillstånd efter något som borde ha gett honom nånting fint.

När barnen har varit med mina föräldrar kan jag heller inte vara säker på om de har lyckats somna på kvällen eller om A ligger vaken (och kanske inte orkar till skolan följande dag). Eller om de har klarat av att äta eller om de har gått i lås - och bokstavligen låst in sig på toaletten som A gjorde i fredags. Intensiteten i reaktionerna kan vara ganska häftig och våldsam, och det är emotionellt tärande för mig att veta att jag är den enda som kan lösa upp knutarna. Samtidigt som jag är den som får ta alla reaktionerna, också de fysiskt våldsamma. Bara för att jag är tryggast i världen för mina barn.

Och nu börjar jag vara trött på all skam och allt skuldbeläggande.

Ja jag håller med om att det är bra om barnen vänjer sig vid också andra människor. Att de ser att man kan vara på många olika sätt. Ja jag tycker också att det är knepigt med maten - men hjälp oss då i stället för att ifrågasätta mina erfarenheter och min kunskap! Ja, jag vill också kunna släppa greppet och ta mera egen tid, men är det så konstigt att jag drar mig för det när jag får styra upp allt som hunnit gå snett och alla trassliga känslostormar efteråt?

Får man förvänta sig kvalitet i avlastningen?

Får man be att de som ska avlasta, om det sedan är släktingar som barnvaktar eller om det är någon som socialen har vaskat fram (anställd eller stödfamilj) kunde tänka sig att lära sig något av mig först, så att jag kan känna mig tryggare i att det inte blir så häftiga reaktioner sen när jag kommer hem? Får jag be om lite respekt för mitt kunnande, på samma sätt som jag försöker ge plats för att andra har en annan stil och en annan personlighet? Får jag be om en öppen dialog kring de frågor sm på riktigt är viktiga för oss? Kan man tänka sig att den som avlastar skapar en stark anknytningsrelation till barnen så att de på djupet känner sig trygga med en person till här i världen? Kan man tänka sig att den personen finns kvar i våra liv i flera år? Kan man tänka sig att den personen i början gör lite mer som jag gör, för att sedan gradvis hitta sin egen stil i en sådan takt som barnen klarar av?

Den dialogen kan jag inte föra med barnens far, och det är synd. Men går den att föra med andra människor omkring oss, sådana som finns omkring oss eller sådana som kommer att komma in i våra liv?

Att prestera gott beteende eller att bete sig snällt för att man mår bra och väljer det

Jag har presterat i nästan hela mitt liv. Betett mig.

Och det har gjort mig utmattad. Ur kontakt med mitt innersta. Överpresterat, inte lyssnat på mig själv.

Inte satt värde på mig själv. Varit den snälla dottern, systern, barnbarnet, den duktiga och intellektuellt begåvade eleven.

Tänkt mera på tittarna, lyssnarna, läsarna när jag var journalist, jobbat för de höga journalistiska idealen, för public service. Publiken skulle inte märka att jag var ny, den förtjänade det bästa och jag brände ut mig gång på gång.

Och när jag fick barn med en man som inte var förmögen att ta hand om sig själv, som inte hade någon koll på vilket ansvar som förväntades av honom, som gick i lås av de förväntningar han ändå kände på sig och som krävde oändligt med egentid för att komma i balans.

Och barnet jag fick var högkänsligt och intensivt. Med taskigt blodsocker sedan starten, men känslig mage som inte tålde större mängder fast föda. En som skulle ammas varannan timme dygnet runt under många många månader, och som hade en fruktansvärd tandsprickning och många öroninflammationer som höll oss vakna. En intensiv unge som inte sov speciellt länge i sträck. Och som ville ha mamma för ingen annan var trygg.

Och när jag skilde mig var jag nybliven tvåbarnsmamma med en femåring som mådde dåligt till både kropp och själ. Och som utagerade våldsamt och utdraget. Så våldsamt att bebisen gick helt i lås och fick förstoppning. Tarmen bara inte skuffade innehållet framåt. Och jag som hade vanan inne från först barnet lade om kosten och gjorde till och med myslin själv för att undvika tillsatsämnen. Samtidigt som jag skulle ta hand om den utagerande femåringen och sköta lillbebisen med förstoppning själv. Och inte sov på nätterna. Och envist höll jag fast vid tygblöjorna för att ens på något plan hålla fast vid mina värderingar. Hade jag gått över till engångsblöjor så hade livet inte blivit tillräckligt mycket lättare för att uppväga det att jag skulle ha svikit mina ideal.

Min utmattning var enorm, min ensamhet och mina rädslor var enorma. För jag kände på ögon på mig som tyckte att jag inte betedde mig.  Jag sökte inte jobb när K fyllde ett. Jag klarade inte av att städa speciellt ofta. Min hjärna var så utbränd att jag glömde nycklar efter mig, lämnade plattorna på och jag klarade inte av att lösa enkla saker som att köpa tamburmattor när ungarna drog in en massa sand.

Med vissa saker valde jag väldigt tydligt att inte bete mig. Jag ammade länge, tre och ett halvt år per barn. Jag valde närhet och samsovning. Jag bar i sjal och ergonomisk bärsele. Och jag tvingade inte på barnen långa separationer från mig, det längsta var övernattningar hos pappan.

När vi hade lagt om kosten och allas magar igen fungerade, när kosten balanserade allas humör, och när jag hade satsat på enormt informativa kurser om superfoods och taoistisk hälsa, cutting edge kunskap i ett år, så fick jag tillbaka energin såpass mycket att jag orkade jobba deltid.

Då började jag på en dansk onlinekurs som nog ändrade mitt liv. Detox dig smuk heter den. Jag gick den i två år, sen hittade kursledaren Ninka Mauritson mannen i sitt liv och erbjöd tillsammans med honom en engelskspråkig version av kursen som dessutom innehöll hjärnträningsprogrammet zing.

En av de viktigaste lärdomarna från den kursen var att sluta prestera. Att sluta bete sig. Att lyssna på sig själv och välja sig själv först. Att, om det behövs, dra sig tillbaka från omvärlden och att skamlöst fylla sin egen kopp, ladda sina egna batterier, för att ge till andra först när energin räcker till för en själv först.

Men den här egoismen betyder verkligen inte att man får bete sig hur som helst. Inte i facebookgruppen som hör till kursen, gruppen där man övar sig i att ta hand om sig själv först. Det är strikta regler om hur man inte ska gnälla, kritisera och fastna i offerroller. Hur man ska lyfta upp varandra i att vara autentiska men hela tiden vänliga. Det är nu tredje året jag är med om kursen och jag övar mig fortfarande i detta, för det är en verklig utmaning.

Att ta hand om sig själv. Att verkligen på djupet ta ansvar för sig själv, för sina behov och för sina val. För hur man interagerar med andra i världen. Att ta ansvar för att man går igenom sina tankemönster så man inte fastnar i offerroller och gnäll, att fatta alla de där små dagliga valen som gör att man orkar vara vänlig med andra därför att man har tagit hand om sig själv. Att agera moget. Att be om förlåtelse och se sin egen andel i de konflikter. Men att hela tiden också se sin egen styrka och inte förminska sig. Att komma i kontakt med sin egen intuition igen. Att ta hand om sitt eget inre barn och att lugna ner sin egen skuggsida genom att ge henne utrymme och kärleksfull uppmärksamhet men aldrig makten. Att förlåta sig själv när man trillar dit igen, och att ta sig upp igen och att lära sig något av misstaget.

Plötsligt märker jag att den här inställningen genomsyrar mitt moderskap mera och mera. Jag är inte intresserad av att barnen ska prestera ett gott beteende. För jag vet hur prestationen får oss att gå i lås. Så jag är inte speciellt övertygad om att jag ens skulle kunna uppfostra mina barn till sådana som presterar på beställning, utifrånstyrt. Lydnad, liksom, med en motivation som kommer utifrån.

I stället försöker jag lära barnen att lyssna på, identifiera och ta ansvar för sina egna behov, och därmed ladda sina egna batterier för att på ett hållbart sätt kunna interagera vänligt med andra. Och det kräver en hel massa handledning från min sida. För det är en av A:s utmaningar att han tydligt märker att nåt är fel, men har har ingen aning om vad som gör honom irriterad och stingslig. Men han tar sig rätten att bete sig hur som helst mot andra när han har det illa. Eller gjorde, för jag har faktiskt sett fina framsteg hos honom. Men visst går det snett ofta, när han har låg energi och tror att ännu mera surfande på telefonen löser problemet i stället för att känna efter hur hungrig eller kissnödig han är. När han är rastlös och irriterad och gör mig galen med sin negativa energi. Eller när K är hungrig och börjar trotsa och slå. Och ingendera vill mitt i sin Weltschmertz höra sina känslostormar reduceras till att de borde ta sig ett mellanmål. Så det gäller att vara listig som en räv för att visa att man visst tar deras stora känslor på allvar, samtidigt som man försöker smyga i dem lite mat eller tvinga fram ett löfte av dem om att försöka samarbeta kring att ta ansvar för den egna kroppens behov. För när de egna behoven är fyllda,, då ör mina barn världens ljuvligaste. På riktigt, jag överdriver inte. Den vänlighet och kärlek de överöser varandra och mig med, den är alldeles fantastisk.

Men det räcker inte bara med att lära dem att lyssna på sina egna behov och att ta dem på allvar. För de är barn, och barn av vår tid där det verkar som om egoismen inte har någon hejd. Den egoism som handlar om att fylla hålen i själen med tom konsumism och bara tänka jag jag jag.

Det här sättet att leva och tänka handlar om att medvetet välja vänlighet och ansvar. Att medvetet välja att interagera med andra kärleksfullt. Och att dra gränser för att man inte sprider sin energi för mycket. Men då drar man sig undan och laddar sina batterier själv så att man kan vara vänlig med in omvärld. Så att man inte jämför och försöker ladda sina batterier av andra, av att trycka ner andra.

Jag har ännu inte ord för allt jag tänker kring det här. Men att koppla bort från omvärldens krav, att begränsa skärmar för att utveckla barnens egen fantasi, och att finnas till och vara närvarande i vardagen för att kunna handleda barnen till att vara ansvarsfullt med varandra, det är krävande. Men oändligt meningsfullt.

Att leda med hjärtat i stället för att förvänta sig lydnad

Det har varit kaos hemma hos oss i många år.

Det är det sällan numera.

Jag får sällan mina barn att lyda. Några enstaka gånger faktiskt, då när det riktigt gäller, då har de blivit bättre på att lyda.

Men det har mest att göra med att jag har blivit bättre på att leda.

Jag har blivit bättre på att ta mig själv på allvar, och det är en förutsättning för att barnen också ska kunna ta mig på allvar. Eller snarare har jag blivit bättre på att ta mina egna behov på allvar, och därför också kunnat bli generösare med att ta barnens behov i beaktande på ett sunt sätt. Medan jag ser mig själv som primus inter pares, en jämlike som i egenskap av förälder har i uppgift att leda barnen rätt och se till att de har det de behöver, att de lär sig det de ska medan jag samtidigt håller reda på klockan och maten och sömnen. Och jag kräver respekt av barnen i egenskap av medmänniska, respekt för mina behov, och för att jag håller reda på de yttre kraven. Men jag väljer att inte vara auktoritär. Jag väljer att inte ta mig själv på så stort allvar på andra plan. Jag väljer att skratta åt mig själv inför barnen, skratta med dem när jag gör något tokigt, men jag förminskar inte mig själv som människa för den skull. Och jag visar dem att man kan vara halvfärdig och försöka göra saker som jag inte är bra på. Men jag visar också att jag besitter stor kunskap och stora färdigheter i andra situationer, så att de kan känna att de kan lita på mig.

För det mesta går det bra. Jag kan visserligen vråla till mina barn på morgonen att de inte respekterar mitt behov av att komma i tid till jobbet, när de håller på att prokrastinera, att söla och att göra allt så långsamt som möjligt för att antingen provocera eller för att de inte klarar av en snabbare takt. Då när de två timmar jag har avsatt för att få projekt ungarna vakna, morgonrutinerna gjorda och oss alla iväg till respektive ställen ändå inte räcker. Men då vrålar jag ändå om mina behov och inte om att de skulle vara dåliga människor. Och vi kan prata om det efteråt, säga förlåt och kramas. Och som tur sker de här morgnarna inte speciellt ofta nuförtiden.

Men lyda...

Igår var vi på en föreläsning om varför två unga flyktingar hade flytt från Irak. Föreläsningen var på engelska, och de visade upp obehagliga videoklipp om läget i Irak. Jag hade valt att ta med elvaåringen A, för jag vill att han får veta vad krig är på riktigt, för jag blir så trött av barnens krigslekar, av att de ser krig som en lek. Sexåringen kom också med, det var meningen att han skulle vara med sina morföräldrar. I en annan sal i teatern var det sagostund samtidigt, och K kunde ha gått på den tillsammans med någondera morföräldern. Men barnen hade haft pappanatt och knappt hunnit hem och äta innan det var dags att åka iväg på föreläsningen. Och K ville vara med mamma. Jag såg besvikelsen i min pappas ögon, besvikelsen över att jag ger efter för mitt barn, i stället för att kräva att han ska lyda och gå med morfar på det som vi vuxna har bestämt.

Jag valde att låta K vara med på föreläsningen. Med överenskommelsen att jag får hälla för hans ögon när det visas för hemska saker, och att ha måste vara tyst under föreläsningen. Och han höll överenskommelsen för att den respekterade bådas behov. K:s behov av närhet, och mitt behov av att få följa med föreläsningen utan att K störde vare sig mig eller någon annan i den överfulla salen.

Om jag hade krävt att K lydde mig och tvingat honom att gå med sin morfar på sagostunden så hade K antagligen skrikit. Nej, han hade inte dött. Han hade antagligen varit på dåligt humör en god stund och missat sagostunden och det hade blivit ett dåligt minne. Han hade känt sig sviken av mig, och min pappa hade haft ett styvt jobb med att få tyst på K, fått honom lugn. Och alla hade känt sig dåliga. Jag hade skämts. Och visst finns det gånger då jag har valt så. Jag har tvingat barnen att hålla pappaträffarna gånger då det har skrikit i mitt hjärta att K inte vill till sin pappa. Jag har lämnat barnen på dagis när de inte har velat det och valt att hinna till jobbet eller mötet medan barnen har lugnat ner sig på kortare tid med dagispersonalen än vad det skulle ha tagit om jag skulle ha stannat och väntat tills barnets lugn skulle ha infunnit sig. Och jag har tvingat A till skolan med milt fysiskt våld för att visa att vi faktiskt nöter in det här med att skolan är nåt man går till oberoende om man gillar sin lärare eller inte. Och jag står för att jag många gånger har valt så. För att det i det länga loppet har varit bättre, för att livet inte alltid är rättvist eller möjligt att påverka just så som man skulle vilja ha det och att man måste vänja sig vid att kunna handskas med sådana situationer också.

Men det finns helt tillräckligt med sådana situationer i livet ändå. Jag måste inte ta strid om en föreläsning, som dessutom tog bara en halvtimme och som jag kände att vi alla kunde hantera.

Men visst blev jag ledsen. För mitt favoritscenario, när det visade sig att K behövde ladda sina mammabatterier, var att mina föräldrar skulle ha satt sig bredvid oss och lyssnat på föreläsningen. Och att någon av dem, om det skulle ha behövts, skulle ha gått ut med K och låtit mig och A stanna kvar och lyssna färdigt. Men det tyckte min pappa att var pinsamt. Så han försvann någonstans i vimlet med sina ledsna ögon. Och jag som tyckte att ett barn som vrålar att han vill vara med mamma i stället för att vara med morfar skulle ha varit mycket mer pinsamt! Och det där triggar en helt annan grej i mig, det där med att vårt samhälle är så ålderssegregerat, att det är så konstigt att man har med barnen. Men det ska jag inte gå in på nu. Det kunde bli ett eget inlägg någon gång.

Ett drömscenario för min del skulle vara att K och A faktiskt skulle gilla att vara med sina morföräldrar. Att de skulle se fram emot chansen att få vara med sina morföräldrar. Men vi är inte där. Och jag tror att det handlar om att de förväntar sig av de vuxna de möter att de ska bygga relation, att det ska finnas en anknytning, att det ska finnas en känslomässig trygghet på en djup nivå för att de ska trivas i den vuxnas sällskap.

Sådana relationer kräver kvantitetstid. Men också en medveten satsning av den vuxna. Det här har barnens pedagoger på dagis klarat av, vissa till och med riktigt bra. Och A:s klasslärare de första fyra åren. Och faktiskt tyckte jag att A:s nuvarande klasslärare också har en hyfsat varm relation till A när jag såg dem tillsammans på ett utvärderingssamtal nyligen. Och min egen mormor hade en sådan relation till mig. Där jag var trygg i att hon faktiskt såg mig som en egen person och att hon gillade att vara tillsammans med just mig. Hon gömde sig inte bakom någon roll som mormor utan hon gav av sig själv, blev tydlig som person. Vi hade våra grejer som vi brukade göra. Gå på café, gå på konserter, leka samma lekar om och om igen. Hon gav mig samma mugg som jag skulle plocka blåbär i när jag var liten, och vi skapade ritualer som att alltid baka pepparkakor inför julen och alltid ha dem i samma plåtask. Och det skapade ett speciellt band mellan mormor och mig.

Mina barn har inte sådana relationer med någon annan än sina föräldrar. Och jag tycker att det är synd. De klarar nog av att vara med sina morföräldrar, men helst då när allas själar är lugna och inga "öden värre än döden" inträffar, när ingens själ går i lås. Och efter att barnen har varit längre stunder borta från mig så har deras behov av djup kontakt växt så att det blir överväldigande för oss alla när de väl kommer hem igen. Och det blir ett så intensivt jobb att navigera mellan allas olika psykiska och praktiska behov att jag noga överväger vilka gånger jag är borta och vilka gånger det inte är värt att vara borta för att det kan ta flera dagar för oss att återfå balansen.

Jag har skämts mycket för det där, men det gör jag inte längre. För skammen bara fräter sönder allt fint. Och det är fint att barnen och jag har en bra anknytning. Samtidigt jobbar jag hårt på att vi alla ska känna oss såpass trygga att vi klarar av mera flexibilitet i vardagen. Det hjärnutvecklingsprogram som A och jag gör har faktiskt gjort massor för A i den riktningen. Men han behöver också hela sina känslomässiga sår för att bli ännu mera flexibel, orka bära mera själv utan att behöva mamma lika snabbt som tidigare för att reda ut tankar och känslor och veta vilken attityd som lönar sig. Och här tror jag faktiskt att den varma relation vi har nu hjälper honom att mogna ikapp. Liksom terapin. men vi behöver kanske flera pusselbitar för att få ihop det. K har inte den hjälpen just nu. Och på ett sätt är han till och med mera känslig än A.

Samtidigt längtar jag efter att det skulle finnas ens en människa till som barnen kunde ha en varm relation till. Någon som kunde ställa upp då jag vill eller måste någonstans. Den människan skulle gärna få stanna kvar i våra liv i flera år, men naturligtvis skulle relationen få leva, vara intensivare ibland, få era luft andra gånger. En relation är ju inte antingen eller, on eller off, Det är ju något man vårdar och som böljar fram och tillbaka. Och man provar sig fram, hur nära vill jag vara? Hur nära kan jag vara?

Men tills vi hittar den/de som vill ha en relation och är redo att lära sig att bygga upp den relationen, så väljer jag att inte pusha barnen för mycket. Innanför vår relation lär de sig just nu med rekordfart, de mognar och växer som människor. Och det skedet får ta plats nu, efter en massa kaos tidigare. Det väljer jag, det är i enlighet med mina värderingar. men visst skulle det kännas tryggt för mig att veta att vi var flera som barnen faktiskt gillade att vara tillsammans med...

Hur kan det vara så svårt att stilla sig?

Jag har haft några intensiva dagar nu.

Och det är kul.

Jag kommer ihåg sommaren 1999 då jag sommarjobbade på Aktuellt, på radionyheterna på YLE i Helsingfors, och jag gjorde en nyhet om "honungsfällan". Om unga hungriga arbetstagare som älskar sitt jobb och av olika anledningar inte håller en gräns mellan jobbet och privatlivet. Och som bränner ut sig av den orsaken. Och sen som burnoutad så drar man ännu längre dagar på jobbet, eftersom man är så långsam och hjärnan inte funkar, man kan inte greppa ett innehåll eller fatta beslut. Jag kände igen mig då, och faller i fällan också nu, men inte lika djupt.

Det finns ju så många olika orsaker till varför man har svårt med gränsdragning. Man har kanske aldrig lärt sig att man är värdefull, att man har rätt att dra gränser. Och sånt kan man jobba med på individplanet och det har jag försökt i flera år men det går långsamt. Sen finns det ju strukturella orsaker också, och dem ska man inte glömma i vår värld som så lätt tenderar att individualisera problemen. Arbetsmarknaden med snuttjobb, det att man hela tiden ska vara tillgänglig via mobilerna som man kan göra vadsomhelst med nuförtiden. Och det beroendeframkallande i alla sociala medier som hela tiden håller oss i ett konstant flöde och som gör oss så vana vid att vara tillgängliga för alla andra att vi får ännu svårare att dra gränser.

I måndags vaknade jag tidigt som vanligt och kollade telefonen. Jag hade fått en sms med en förfrågan om jag kunde vikariera måndag till onsdag. Textmeddelandet var skickat på söndag kväll efter att jag hade somnat. Det gällde att rotera snabbt, och det är jag ju bra på. Jag väntade tills klockan var sju innan jag vågade ringa biträdande rektorn och kolla om hon fortfarande ville ha mig på jobb eller om hon hade hittat nån annan. En knapp timme senare hade jag fört ungarna till dagis och skola och var på jobbet. Jag vikarierade i engelska och hade inte bekantat mig med undervisningsmaterialet tidigare. Det tog några lektioner och en håltimme att förstå sig på vad det var meningen att jag skulle göra. Hur dokumentkameran funkade, var cd:n var med hörövningarna, hur jag skulle få någon rytm i lektionerna.

Jag var helt slut i huvudet efter första dagen, men fortsatte med att ringa och ändra tidtabeller, ordna med logistik och fixa barnvakt för veckoslutet. Jag höll fast vid vår soul time på måndagen men hann inte komma riktigt i balans utan sov dåligt natten till tisdagen. Tisdagens lektioner gick ändå bra och jag njöt av att få undervisa. Men tröttheten i huvudet gjorde att jag var som hooked på sociala medier. Jag fick tvinga mig att stänga datorn och hålla telefonen borta. Jag tog fram en bok, men insåg att det jag verkligen behövde göra var att stirra ut genom fönstret och titta på hur skymningen sänkte sig över träden utanför vardagsrummet och köket. Tankarna virrade runt i mitt huvud och det tog en timme för dem att stilla sig såpass mycket att jag kunde öppna boken och förstå vad jag läste.

Onsdagen var lugnare, eftersom jag inte skulle hålla första lektionen. Jag fick föra ungarna i vanlig takt och sedan prata med biträdande rektorn och en annan lärare som jag ska vikariera nästa vecka. Sen hann jag hem och skriva ett text där jag reflekterade över året som gått, eftersom det var min födelsedag då. Jag rusade tillbaka till jobbet, gjorde vad jag skulle, hämtade K och mötte A vid mitt favoritcafé Raawka där vi firade min födelsedag med att äta raw kaka. Jag gjorde det lätt för mig genom att gå via matbutiken och köpa köpisbröd till heimlaga hamburgare åt barnen och efter en första kaostimme hemma hade vi alla ätit och A och jag gjort vår hjärnträning. Sen måste jag ju bara sätta mig vid datorn och kolla ve,m som hade grattat mig via facebook och gilla deras grattisar.

Och det var svårt att stänga datorn igen.

Jag hann inte riktigt varva ner på den lilla timme vi hade soul time innan det var dags att komma igång med kvällsrutinerna. Vi sov ändå gott på natten, jag vaknade inte före väckarklockan.

Nu är det torsdag morgon och jag känner mig förvirrad. En stor del av mig vill fortsätta det här hektiska, för det är beroendeframkallande. Jag har anmält mig till en kurs på helgen och A ska på en annan kurs och barnens far, vars veckoslut det egentligen är, jobbar på lördagen och nu har jag pusslat och planerat hur allt praktiskt ska funka. Och jag borde planera matsäckar och annat inför kurserna. Om de nu blir av, för nu meddelar barnvaktsfamiljen att de är krassliga.

Men jag borde också varva ner. Hitta mitt lugn igen. Hitta till det parasympatiska nervsystemet. Hitta en takt som är hållbar. För även om jag är fullt kapabel att fylla min tid och bara beta av allt det jag måste, en sak efter en annan, och jag får kickar av att bocka av allt som fanns på to do-listan, så mår jag inte bra av det i längden. Jag har ingen kontakt till mig själv och mina värderingar utan går på som en ångvält, och jag kan inte tänka annat än ytligt. Jag märker det också på barnen som blir retliga.

Vissa sår i själen måste jag hela. Och för att komma åt dem behöver jag hitta lugnet och ron för att hitta modet att känna känslorna, att gå tillräckligt djupt. Och det kräver självdisciplin att stilla sig, att ge plats för det. Samtidigt som jag behöver en motvikt till det, för att känna att jag faktiskt också är kompetent nog att leva ett liv i ett snabbare tempo. Men det är förvirrande när man ska växla modus, växla tempo. Och lite knepigt att inte fastna i antingen det djupa och långsamma med också lite tröga och bekväma, och det snabba och ytliga och roliga men farliga i det att jag kan bränna ut mig så lätt.

Och vet ni vad som på riktigt är knepigt? Att hitta motivation för att laga mat och att städa. Jisses vad det sitter hårt åt. När jag så mycket hellre antingen fixar saker, träffar människor, är "på" och "behövd" alternativt skriver, yogar, badar pingvinbastu, hänger på datorn eller läser bok. Och connectar på djupet med barnen.

Men hörni. Tekoppen har svalnat, cd:n med mjuk klassisk musik som jag har lyssnat på i hopp om att den skulle stilla min häftiga takt har tystnat, och det börjar bli dags att planera och laga lunchen.

Om jag inte kollar facebook först, bara liiiite?