A hade en tuff dag igår, och därmed också jag. Men jag håller med Bo Hejlskov Elvén om att barn gör så gott de kan. Men varför blir det såna utagerande beteenden och har vi egentligen koll på vilka olika plan vi behöver jobba på för att förbättra situationen?
Det som jag har märkt efter snart tolv år av att vara mamma till A är att han bara härjar när han känner sig låg. När han inte har laddat sina batterier på något plan. Och det är ju helt mänskligt och ganska enkelt att förstå. Sen är det ett detektivarbete att fundera ut vilka batterier som behöver laddas. Är det brist på sömn? Är det instabilt blodsocker? Är det för många intryck som har ökat behovet av egentid då man gör ingenting? Oroar han sig för något, det tar massor av energi? Eller har han varit med om stora känslostormar eller handskats med sånt som han uppfattar som stora utmaningar, även om ett annat barn eller en vuxen inte ser varför en "småsak" skulle ge upphov till en så stor reaktion? Har han inte hunnit ikapp efter flera utmaningar, inte hunnit komma i balans, inte hunnit leka av sig? Eller behöver han famn och förståelse och kärlek men det har inte blivit av i önskad omfattning? Sällan är det bara en faktor, utan flera som samverkar. Ju lägre ner han kommer desto mer inflexibel blir han. Det är som en tvååring som klarar av vilka motgångar som helst som pigg, men som trött och grinig och hungrig gör sig till världens drama king eller drama queen när hen snubblar och faller, eller inte får leka just med den spade som kompisen leker med just då i sandlådan.
Ofta har A en strategi för att mota bort det växande obehaget. Problemet är att den strategin ofta inte är speciellt välfungerande. En ofta använd strategi är att fastna vid datorn/telefonen, för de starka stimuli han får via skärmen gör att han inte känner sin trötthet, sin kissnödighet, sin hunger eller något annat heller. Den strategin är han ju verkligen inte ensam om i dagens samhälle. Och ju lägre han sjunker, desto mera kraft (också fysiskt) får man använda för att få honom att bryta spelandet/youtubetittandet för att hinna känna efter hur han egentligen mår och vad han behöver. En annan vanlig strategi är att försöka ta av andras energi. Till exempel att kräva kramar av lillebror, eller att bråka med honom så att han själv kan känna makt och att han själv åtminstone mår bättre än stackars lillebror.
Så kan något vara den droppe som får bägaren att rinna över. Som att "dumma mamma" håller reda på att skärmtiden är över, eller egentligen vilken småsak som helst. Ganska ofta flexar jag och säger högt när jag ger extra skärmtid för att de ska få se färdigt sitt videoklipp eller så de inte behöver komma igång med något nytt när maten blir klar tio minuter senare. Bara för att minska på antalet transitioner. Men det kan också vara att han ställs inför ett problem som han ännu inte har klara lösningsmodeller för.
Som igår när han var trött och sliten efter att ha klarat av en heldagsutflykt med skolan dagen före. Han hade inte lyckats äta av skolmaten, och inte heller ätit hela det mellanmål jag hade skickat med. Det blev för många nya intryck på för tom mage. På morgonen var han trött och allt gick superlångsamt, jag märkte att flexibiliteten var låg. Jag lät honom stanna hemma mot kravet att han inte skulle ha skärmtid alls. Inte ens hotet om att han skulle bli utan skärm fick honom att vilja gå till skolan. Så jag tog bort telefonerna och datorn medan lillebror och jag avnjöt morsdagsfrukost på förskolan. Inför att jag skulle på följande möte så tvingade jag honom att plocka fram burkärtsoppan och kastrullen, och fick honom att lova att han skulle värma maten åt sig medan jag var borta. När jag kom hem hade soppan bränt i botten och han vägrade äta av den. Han hade suttit framför en dvd-film och inte vaktat kastrullen på spisen och han var sur för att han inte hade haft tillgång till telefonen så att han kunde ha sett på skärm i köket och därmed kunde ha vaktat soppan bättre.
Vi tog ett snack och han tvingade i sig tre skedar av soppa som såg helt okej ut bara man inte tog med bottenskrapet (men han grimaserade hejvilt). Sen stekte jag fiskpinnar åt honom i stället och han åt tills han påstod sig vara mätt. Även om jag inte gjorde något stort nummer av att han brände kastrullen i botten utan sa att sånt händer alla inklusive mig själv, och att det egentligen var bra att det hände för att det påminde mig om att vi behöver prata om vilka lösningar som är okej, så var det ändå en motgång som han hade svårt att svälja (också bokstavligen). Vi förhandlade, och han fick en halvtimmes datortid mot att han åt lite soppa och gjorde sin hjärnträning. Och när jag hade hämtat lillebror så åt lillebror glatt av den del av soppa som inte alls var vidbränd. Jag sa till på skarpen att A inte skulle tala illa om hur soppa hade bränt fast i kastrullen. Men det var svårt för A att se att soppan dög bra för K. A fortsatte att vara kitslig och lite senare på eftermiddagen är jag satte mig vid datorn trots att A tyckte att MIN datortid var slut så exploderade ha och låste i sig i badrummet med sin telefon.
Och det gjorde han ju uttryckligen för att reta galla på mig. För han är en tween, en pre-teen och han behöver frigöra sig känslomässigt från sin mamma. Plus att det är skitkul för honom att se hur han har makt över mig, hur han kan trycka på precis de rätta knapparna för att irritera mig. Det här är ju inte heller nåt som han är ensam om, vem av oss har inte betett sig så här mot någon? Min bror höll på med det mot mig när vi var barn och jag utsatte väl honom för nåt liknande emellanåt jag också. Men inte i samma skala, jag var ju ändå en "snäll flicka".
Men vardagen känns som ett minfält och stackars A hinner inte återhämta sig från sina känslostormar innan nästa känslostorm dyker upp. Och jag själv känner att det enda jag hinner med är att förutse vissa känslostormar medan jag måste åtgärda andra. Och jag dessutom måste peppa A som blir så knäckt över den här känslomässiga bergochdalbanan att han flirtar med ett självskadebeteende och ett behov av att straffa sig själv. Han söker efter bekräftelse och är superkänslig för att lillebror får mera uppmärksamhet än han själv ens korta stunder. Då infinner sig fråga i mitt sinne: är det verkligen meningen att vi ska vara så ensamma i vår kamp, i vår vardag?
Jag VILL verkligen ha hjälp med det som faktiskt ärt våra riktiga issues.
Blodsockret är en stor bov hemma hos oss och trots att jag har stor kunskap inom kortisolobalanser som påverkar insulinutsöndringen, och om det som lite felaktigt kallas trötta binjurar så har jag inte lyckats åtgärda problemet i grunden för vare sig A eller K eller mig själv. Och de som jag har bett om hjälp har inte heller kunnat hjälpa tillräckligt. Jag söker efter den som på riktigt kan hjälpa, mina ekonomiska resurser är begränsade så jag behöver vara noga med vem jag samarbetar med för individualiserade labbtest och kosttillskott kan vara riktigt dyra. På management-nivån vet jag hur jag ska handskas med att hålla blodsockret i schack, men det skulle kräva att A klarade av att äta skolmaten men det gör han ju inte om han anser att den är äcklig. Eller om det blir så hett på sommaren att han inte känner någon hunger och därför vägrar äta. Men blodsockernivåerna rasar, han känner sig dålig och retlig och inte har någon aning om vad han ska göra med det växande obehaget. Och då blir jag bara så trött. Kan inte den offentliga, skattefinansierade vården lära sig av den funktionella medicinen hur man gör för att BOTA blodsockerkänslighet? Inte dölja symptomen med någon medicin som potentiellt har biverkningar eller bara lära ut management utan BOTA på riktigt genom att få kroppen att må bra i grunden? Varför har ingen lyssnat på mig inom vården, jag har pratat om detta i flera år redan. Vi kunde ha jobbat på detta under de goda tiderna, i stället för att ha också detta olöst när andra känslostormar sätter in.
Så kommer vi in på följande energitjuv. Känsliga sinnen. Vad gäller maten så är det en känslighet för smaker och texturer som gör att jag inte får i A såpass hälsosam och blodsockerbalanserande mat som han skulle behöva för att hålla blodsockret i schack eller till och med bota obalanserna i hans kropp. Och många som kan det här med funktionell näringsterapi kan inte tillräckligt om kräsenhet och den nya diagnosen ARFID (avoidant/restrictive food intake disorder, som tidigare hette selective eating disorder SED eller selektivt ätande SÄ) som finns i DSM-V. Jag vet inte om A matchar kriterierna för den diagnosen, men jag skulle gärna se att han, eftersom han verkar ha drag av diagnosen, fick hjälp av såna som är insatta i den problematiken men som också förstår att maten är medicin vad gäller att få kroppen i balans. Här verkar den offentliga vården inte heller ha mycket att ge. Om problemet inte är motoriskt utan sensoriskt så finns det inte talterapeuter som kan det här med munnen att tillgå för att desensitisera munnen. Att få bukt med kräsenheten skulle inte bara hjälpa med blodsockerstabiliteten, utan också minska stressen i familjen när matlagningen skulle underlättas och jag inte behövde laga en mat till barnen och en annan till mig själv lika ofta. Och det skulle göra det lättare för en stödperson eller en stödfamilj att laga sån mat som barnen faktiskt skulle klara av att äta. För det är inte det lättaste det heller.
Känsliga sinnen handlar inte om bara munnen heller. A blir trött i huvudet, han får "overload" av ljud och ljus och visuella stimuli och människor. När han kommer hem från skolan är han oftast så trött att han behöver stänga in sig en stund och inte prata med någon. Det passar bra att han tar sin datortid ganska genast efter skolan. Då har han något att göra (titta på skärmen) som han gillar samtidigt som han får vara asocial en stund. Sen har han lättare att connecta med andra igen, när han har fått ladda sina batterier. Men det förutsätter att han mår såpass bra att han kan bryta skärmberoendet när man ber honom. Ett mellanmål framför datorn hjälper honom på det fysiska planet, och en vänlig och flexibel attityd från den vuxna som övervakar när hans skärmtid är slut hjälper långt. Bra böcker att läsa när han inser att han också behöver gå på toaletten är definitivt en fördel, och någon som orkar prata med honom om de ämnen han har nördat in sig på och orkar bekräfta honom och ta hans intressen på allvar är guld värt.
Ett sätt att minska på hans "overload" är hjärnträningsprogrammet zing, som jag ska skriva mera om när jag hinner. Men det är exempel på BOT i stället för bara management. Också det är något som jag har hittat själv, och betalat för själv. Men här har jag åtminstone stöd av A:s terapeut, som uppmuntrar både A och mig att orka göra övningarna. Och nu har K också börjat och det är tidskrävande att få oss alla att göra 2 x 10 minuter om dagen men det är det värt just nu.
Zing hjälper A (och mig) med den mentala utmattningen som kommer av många stimuli. Jag försöker fortfarande förstå hur vi ska få ickeapoteksmedicinsk hjälp med bristen på filter som gör att han tar in för många stimuli och blir trött i huvudet av det. Men zing automatiserar färdigheter som tar upp plats i arbetsminnet och de exekutiva funktionerna, så att det finns mera utrymme att reflektera över sådant som är värt att fundera över, som olika konsekvenser av olika alternativa sätt att reagera. Som om det är värt att stjäla ett kex av lillebror. Är korttidsnjutningen att äta kexet faktiskt värt den ilska som mamma och lillebror möter honom med, och skammen över att ha gjort fel?
När jag nu har använt en massa tid och utrymme på att skälla på all den hjälp som vi inte har fått, så är det också dags att hylla A:s terapeut för att hon hjälper honom genom de emotionella stormarna. Hon ger honom konkreta redskap för att fundera igenom alternativa handlingsmodeller i de emotionella kriser han hamnar i, och hon hjälper honom att känna sig bra och stolt över allt det fina som finns inuti honom. Jag gör också så gott jag kan, men hon är ju ett proffs och en utomstående person, vilket är skönt när han också ska frigöra sig från mig för att mogna till en självständig individ. Hon kan också det här med sensorisk överkänslighet, och hon jobbar mycket med känseln och med kroppen vilket jag gillar. Men med 45 minuter i veckan eller varannan vecka, med paus för skolloven, så hinner man inte med allt.
Under de dryga två dygn som jag har skrivit på den här texten har nya utmanande situationer dykt upp. K har fått veta att han får börja på engelska linjen i vår närskola. Han får något som är värt något i både A:s och K:s ögon, något som A inte fick. Så A har fått jobba med känslor av avundsjuka och mindervärdeskomplex. Vilket bara förvärras av att vi har planerat och förberett K:s födelsedag med tillhörande fest som sker nästa vecka.
Och dessutom hade båda barnens far glömt vår överenskommelse angående morsdagsveckoslutet. Han skulle hämta barnen redan på fredag kväll, eftersom de ska hem redan kl. 10 på söndag på grund av morsdagen. Och jag som har daddat deras far och påmint och fixat och ställt upp för honom i alldeles för många år vägrar påminna längre, han måste själv ta ansvar för sin relation till barnen och sina löften till oss. Kvällen gick bra, men på morgonen utagerade barnen sin besvikelse på mig. De förstod ju inte varför de kände sig ruttna och svikna, så de tog tag i att jag inte skickar med filmer som JAG har hyrt hem till pappan för att titta på idag när de lika gärna kan se på filmen på söndagen. Och så gaddade de ihop sig mot mig i stället. Jag har fått se hur A har hållit en kökskniv mot sin egen hals i ett försök att provocera och skrämma mig med sitt hot om självskadebeteende. Och jag har fått ta A ut på en barfotapromenad i bara nattlinnet medan vi diskuterade huruvida vi ska kämpa mot varandra eller om vi i stället ska samarbeta för att få morgonen att flyta. Och K har dunkat mig i huvidet och skrikit "varför har vi en pappa egentligen?".
Det är mycket nu. Inte som i höstas då jag verkligen inte visste vad jag skulle ta mig till. Jag klarar det här. Men jag har fullt upp. Undrar hur jag skulle hinna jobba vid sidan av familjelivet, vilket nog är ett mål i sig, med en zon i mitt liv där jag skulle vara annat än bara förälder, Lite mera pengar skulle inte heller skada. Men för att klara det, och på sikt hållas frisk i huvudet, så skulle jag nog uppskatta adekvat avlastning. Just nu får vi städhjälp en gång i månaden, och det gillar jag. Men annars får vi en kille från socialen som kommer ett par timmar varannan vecka och vill leka med barnen. Han hämtar dem från (för)skolan och så vill han vara med dem. Men just efter skolan är de hungriga och behöver på toaletten och ska göra sin hjärnträning och vill bara vila och få sin datortid som de har väntat på hela dagen. Det går att skjuta på hjärnträningen, datortiden och skicka mellanmål med, naturligtvis, även om barnen inte gillar det. Men det ändrar inte på det faktum att den tiden på dagen kan de behöva få vara asociala och skärma av från yttre krav en stund och bara vara sig själva. Och att någon med tidspress då vill leka med dem kräver att de presterar, att de inte bara får lyssna på sina egna behov. Och då tar "avlastningen" mer än den ger. Och när den här i sig alldeles underbara killens tjänster används som argument mot att vi skulle få den avlastning som vi på riktigt behöver, då blir jag arg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar