I den bästa av världar skulle man ju få all den hjälp man behöver.
Men i verkligheten kan man inte räkna med att den offentliga hjälpen når en just då när man behöver den, och just i den form som man behöver den.
Min erfarenhet är att vi inte har fått hjälp när det har varit kris, utan först långt efteråt, och i en form som inte motsvarat de ursprungliga behoven heller.
Den långsiktiga hjälpen har fungerat bättre.
Första gången vi fick hjälp var när A började bita sina dagiskompisar när han var två år. Då fick vi hjälp via en specialbarnträdgårdslärare som kom på olika knep som dagispersonalen kunde ta till. Barnen fick fundera tillsammans på vad man får bita i och vad man inte ska bita i, och det löste problemet.
Sen kom några år där jag sporadiskt besökte familjerådgivningen utan att något hände. Efter en vår hos en psykolog som var så skräckinjagande att A bara vägrade och jag fick hålla i honom fysiskt för att han inte skulle rymma därifrån, så hamnade vi på barnpsykiatriska polikliniken där terapeuten alltid har bemött A på ett ljuvligt sätt. Varmt och respektfullt, men samtidigt tryggt med fasta strukturer. Hennes långsiktiga arbete är ett stort stöd för oss.
Men hjälpen vid kriser...
Barnens far mådde akut psykiskt dåligt när A var 2 1/2 år gammal. Han fick för sig att försöka kasta böcker på mig en eftermiddag. Det var inte en enskild händelse utan en incident i kontexten att hans psykiska illamående förgiftade stämningen hemma hos oss, och jag gick ständigt mer eller mindre på tå omkring honom. Och han orkade sällan engagera sig i sitt barn, det var alltid jag som hade huvudansvaret. Jag kunde aldrig riktigt lita på att pappan skulle orka eller hålla sin del av överenskommelserna. När pappan var så spänd att han blev så arg för nån liten detalj att han kände att han hade rätt att kasta böcker mot mig (som tur träffade de inte) så drog jag en gräns och tog A och stack. Jag lämnade en lapp som sa att jag inte kommer hem på två veckor. Först sov jag några nätter hos kompisar, men sen sökte jag mig till ett skyddshem. Som en rutinåtgärd gjorde personalen en barnskyddsanmälan om oss. Vi behövde inte ens sova på skyddshemmet, pappan tog sig självmant till en psykiatrisk avdelning och A och jag kunde flytta hem. Barnskyddet kom på hembesök när pappan redan hade kommit hem efter flera veckor på avdelningen. Det som barnskyddet ville hjälpa oss med var att lära oss mera om anknytning. Men om det är någonting som jag har satsat massor på i mitt föräldraskap så är det uttryckligen anknytning. Jag bad om hjälp med städning eller barnvakteri, men det var inget som erbjöds, så vi avskrevs som barnskyddsärende och blev utan hjälp.
Följande gång som det riktigt krisade till sig var sommaren 2014 då en värmebölja gjorde det svårt för A att äta och sova i sex veckor. Hettan gjorde att han inte kände någon hunger, men blodsockernivån sjönk och han var retlig och kunde inte kontrollera sitt beteende. Jag fick inte en stunds paus, sådär som man annars får när barnen lugnt håller på med sitt och man själv kan koncentrera sig på hushållssysslor eller nåt eget utan att ständigt behöva lösa konflikter. Och jag hade ingen annan än pappan som jag kunde be om hjälp av. För så illa som A betedde sig och så lite förståelse som omgivningen hade för oss så skämdes vi och försökte göra så att ingen annan behövde utsättas för det kaos som vårt liv var. Jag hade varit rädd för sommaren och bett om hjälp av barnpsykiatrin redan under våren. Men mötena ledde ingenvart och jag hade ingen handlingsplan annat än att stå ut. När sommaren gick över i höst och vädret svalnade klarade A så småningom av att börja äta igen och efter en vecka hade blodsockret och beteendet lugnat ner sig. Men jag tvingade pappan att vara barnvakt en eftermiddag direkt efter hans jobb så att jag kunde ha ett möte med A:s nya klasslärare. Pappan var själv ett nervvrak efter att ha börjat på ett nytt jobb som han spände sig för, och han hade knappast heller mått bra i hettan. Han lyckas inte heller äta speciellt mycket på jobbet och han åt inte heller när han hade hand om ungarna medan jag var på möte. Stämningen var alltså spänd också hemma och K utagerade såpass att när K sprang ut på balkongen så stängde pappan dörren så att K inte kunde komma in. Jag hade hunnit hem då och sade till på skarpen att hemma hos mig låser man inte ut någon på balkongen. Pappan blev så arg att han vände på klacken och gick hem och inte höll kontakt med sina barn på nästan ett år.
Vilken hjälp fick vi då? Barnpsykiatrin erbjöd oss först en krisperiod på barnpsykiatrisk avdelning, eller ännu hellre en sex veckors utredningsperiod. Under de två veckor som ärendet utreddes hade A ju redan börjat äta och den akuta krisen var över. Men efter pärsen kände jag att han behövde lugn och vanligt vardagsliv. Eftersom pappan försvann ur vår vardag kände jag att han verkligen behövde få vara med sin mamma och sin lillebror, att han inte orkade med mera förändringar. Att lära sig att sova på sjukhusavdelning, att klara av att äta sjukhusets kolhydratspäckade institutionsmat på bestämda tider i stället för att äta näringsmaxad blodsockerbalanserande mat enligt behov skulle ha varit för jobbigt för honom. Dessutom kände jag att personalen på avdelningen inte lyssnade på mig och på det som jag redan visste om mitt barn utan ville börja undersöka vad som felades honom från scratch. Jag tackade nej till avdelningsplatsen och vet i mitt hjärta att det var rätt beslut.
Barnpsykiatrin sa att de måste dra in socialen och barnskyddet i vårt fall. Jag vet inte om det var som ett straff för att jag tackade nej till avdelningsplatsen. Antagligen var det inte menat så, men så kändes det. A hade alltså det krisjobbigt i juli och augusti, och den första veckan i september vände det. September gick åt till att besöka avdelningen och att vänja sig vid att pappan inte svarade i telefon, inte ringde tillbaka, inte svarade på textmeddelanden, inte öppnade dörren när man ringde på. I oktober gav barnpsykiatrin mig ett ultimatum. Antingen går jag med på att be barnskyddet om hjälp, och det skulle se bättre ut, eller så gör de en barnskyddsanmälan om oss och det skulle se sämre ut. Jag gick med på att sätta mitt namn på en utredning om hjälpbehovet, och utredningen gjordes inom de lagstadgade tre månaderna. Det var en mycket förnedrande process där barnpsykiatrin tyckte att de skulle avlasta mig genom att jag inte behövde träffa utredaren själv utan de skulle ge grundfakta i ärendet. Och jag kände inte igen mig i hur jag beskrevs i utredningen och jag gavs ingen möjlighet att bemöta den beskrivningen innan utredningen var klar. I mars började en familjearbetare komma hem till oss en gång i veckan. Alltså ett halvår efter att den akuta krisen var över. Det jobb som familjearbetare gjorde var helt bra. Hon tränade med A att han skulle våga ta bussen hem från skolan och att han skulle komma ihåg att äta mellanmål när han kom hem. Följande läsår försökte vi sätta i system att vi veckostädade tillsammans med familjearbetaren varje torsdag. Det funkade sådär, eftersom vi alla var trötta efter jobbet/dagis/skolan och egentligen skulle ha behövt vila och laga mat då. Men vi skulle inte ha fått ihop vardagen på något annat sätt än att få städningen att funka på en vardag.
Efter ett år av hjälp från barnskyddet drog de sig ur. För de tyckte inte att vi behövde hjälp av barnskyddet längre utan från det förebyggande socialarbetet. Familjearbetaren bekräftade att mitt sätt att vara mamma på var sunt, även om hon själv kanske skulle ha gjort på ett annat sätt ibland. Och då ville hon inte störa mitt system på genom att köra sitt annorlunda koncept med barnen. Det var en stor komplimang och det viktigaste jag tog med mig från den här tiden, när jag kände mig så missförstådd av barnpsykiatrin. Men klarar A av att ta bussen hem från skolan efter att insatsen avslutades? Nope. Kommer han ihåg att äta mellanmål direkt efter skolan om det inte finns någon vuxen hemma? Nej, inte det heller.
I höstas kom följande behov av krishjälp. A ville ha en emotionell kontakt till sin nya klasslärare men läraren var inte med på noterna. Kraven på självständighet och eget ansvar höjs år för år och skoldagarna blev längre vilket tär på blodsockerbalansen och orken. Allt detta tillsammans gjorde att A kände att han inte klarade av alla krav som ställdes på honom. Han blev mer och mer depressiv, och med tandvårdens krav på tandkorrigering dessutom så blev allt bara för mycket. Kommunikationen mellan mig och barnpsykiatrin fungerade inte, och terapin en gång i veckan räckte inte alls. När jag ville reda ut relationen mellan mig och barnpsykiatrin hade en av familjeterapeuterna bjudit in min nya socialarbetare till mötet utan min vetskap och att blev bara en enda soppa. Det som hjälpte A var tre healingsessioner på distans, helt på mitt initiativ och betalt med mina pengar. Och när den akuta krisen var över kunde vi få mera specifik hjälp i terapin vad gällde tandregleringen och tandläkarbesöken. Den person på barnpsykiatrin som jag var mest besviken på plockades bort från att jobba med oss, och eftersom den andra familjearbetaren skulle på en längre ledighet och ingen annan kunde ta sig an oss blev vi utan. Socialen satte in en städfirma som kommer en gång i månaden. Kommunikationen mellan mig och barnpsykiatrin blev mycket bättre sedan jag fick börja prata direkt med A:s terapeut. Nu gäller det att socialen och vi börjar förstå oss på varandra.
Så min erfarenhet av krishjälp är att den har kommit alldeles för sent och att den har haft en inriktning som inte har motsvarat det ursprungliga behovet.
Det tar tid att förstå sig på varandra, och om en familj har en komplex problematik så behöver man bygga långsiktiga relationer där man faktiskt tar familjens kunskap om helheten på allvar. Bara om man kan varandra bra och har fungerande kommunikation kan man sätta in krisinsatser som faktiskt motsvarar behovet då när krisen är som tuffast och inte först långt efteråt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar