Nu har jag sagt det rakt ut.
Det tar tid för dem att landa hemma igen. Med de regler som finns här hemma, och den kultur vi har hemma hos mig i hur man beter sig med varandra och hur man talar om sig själv. Själva övergången, transitionen, förändringen tär på barnen, men också det att det är så stor skillnad på hur de har det med den ena föräldern och med den andra föräldern.
Det varierar också väldigt mycket hur det går när mina barn är tillsammans med mina föräldrar. Ibland går det jättebra, ibland går barnen i lås och varken mina föräldrar eller barnen själva har redskapen att reda upp låsningen så de bara sitter och väntar tills jag kommer hem och reder ut härvan.
Och det är tungt. Tungt för att jag ska hinna med både att reda upp allas känslor, och tampas med mina egna. I många år kände jag en odefinierad skuld och skam över allt möjligt. Att barnen betedde sig illa. Att jag hade andra principer för uppfostran än mina närmaste. Att barnen inte betedde sig extra bra på grund av mina uppfostringsprinciper, utan fortfarande utagerade. I mitt hjärta visste jag att barnen skulle ha mått ännu sämre och härjat ännu mera om jag hade gjort som alla andra i stället för att följa mitt eget hjärta. Men det hade jag ju inte ord för, och definitivt inte ord för att förklara för någon annan som kritiserade mig. När jag bar i sjal och ergonomisk sele. När jag långtidsammade barnen, 3 1/2 år per barn. När jag unnade oss alla närhet genom samsovning. När jag valde att bemöta den förvirrade lilla människan med vänlighet och lugna ner honom i stället för att bestraffa det utagerande beteendet (men nog valde att prata med barnet när han väl hade lugnat ner sig, och också höll i fysiskt för att undvika att själv bli slagen).
Nu orkar jag inte längre skuldbelägga barnen för att de inte är i balans. Jag tänker att de gör så gott de kan med de redskap de har, och jag jobbar hårt på att ge dem nya redskap. A går i terapi inom barnpsykiatrin, båda gör hjärnträningsövningar två gånger om dagen för att utveckla cerebellum, jag ger dem så näringsriktig mat som jag bara kan för att rätta till obalanser i kroppen, stress leder till näringsbrist, försurning, låggradig inflammation, läckande tarm och obalans i kortisolutsöndringen och alla dessa leder till också fysisk utmattning. Och jag försöker leda dem rätt emotionellt i min uppfostran. Och jag kräver mycket av dem, att de ska analysera sina egna energinivåer och förstå vad det är de har behov av när de känner sig off. Så att de inte tar ut sin egen krypande olust på varandra, mig eller sig själva utan i stället löser problemet vare sig det är att äta, ta lite egentid, röra på kroppen, vila eller connecta med någon.
Jag slutade skuldbelägga barnen för att de inte boostade mitt ego genom att visa omvärlden att alla mina insatser minsann var fantastiska. Men jag fortsatte att skuldbelägga mig själv. För att det var ett för stort gap mellan hur jag bemöter mina barn och hur andra gör det. Ofta har jag tänkt att jag inte gör tillräckligt. Att jag inte anlitar en svindyr expert inom funktionell medicin som skriver ut en massa labbtester som ingen ersätter och lägger ner hundratals euro per månad på att barnen ska äta exakt rätt kosttillskott så att vi för en gångs skull skulle bli av med utmattning och läckande tarm och gudvetvad. Eller att jag äntligen skulle träna ungarna att bli flexibla med maten genom desensitisering av sinnena och konsekvent träning enligt Saperemetoden.
Samtidigt som jag har skuldbelagt mig själv för att jag gör för lite har jag fortsatt skuldbelägga mig själv för att ja gör för mycket. För att gapet mellan hur jag bemöter barnen och hur "alla andra" gör det blir för stort. Dels så handlar det om kosten, som alltså ska rätta till problemen med stressens negativa konsekvenser på en fysisk nivå. Något som den offentliga vården inte ser och därför inte ens försöker göra något åt. Men det handlar också om hur jag bemöter barnen. Jag har övat upp en fingertoppskänsla och en intuition för när jag ska vara tuff med dem och när jag ska se mellan fingrarna. När jag ska ge dem närhet och när de behöver vara för sig själva. När jag kan lämna dem ensamma med varandra och när jag måste ha med mig den ena för att konflikterna ska hållas på en hanterlig nivå om jag måste iväg för en timme eller två. När jag ska ge dem extra skärmtid (det vi grälar mest om för tillfället) och när jag ska vara tuff med att stänga datorn och ta bort alla telefoner - också från mig själv, för att vi ska tvingas vara offline. För bara när vi är utan skärmar så hinner vi höra kroppens signaler, bara då vi inte är mitt i det aldrig sinande flödet av facebook och spel och mail och youtube kan vi ladda våra batterier på djupet. När jag ska vara sträng och visa att det är jag som leder den här familjen och när jag ska tillämpa den gamla sanningen: "Älska mig som mest när jag förtjänar det som minst för då behöver jag det som mest". När de ska få utmaningar som får dem att växa och när de har pushats så hårt att de behöver få vara små och nästan tala babyspråk för att komma ikapp de stora steg de har tagit framåt i utvecklingen.
Och när man då genom ett intensivt testande enligt försök och misstag-metoden, ett springande hos både egen terapeut och till barnpsykiatrin, efter otaliga böcker om specialbarn, specialpedagogik, adhd, autism, mindfulness in föräldraskapet och åratal av research och onlinekurser blir ganska bra på det här med att vara förälder till just mina barn. Då kommer kritiken. Barnpsyk som säger sådär svepande att jag är en "för bra mamma" utan att kunna konkretisera vad det är jag gör fel. Så då känner jag det som om jag är fel på ett skamfyllt, ospecificerat sätt som är svårt att få grepp om. En del kritik kommer utifrån, en del är säkert sånt som jag läser mellan raderna, min egen osäkerhet som jag projicerar på andra. Kritiken om att maten är så svår att det isolerar oss. Att jag isolerar oss när jag respekterar vårt behov av vila och tid att göra ingenting, att varva ner. Att ingen annan hänger med när jag är så påläst. Att jag inte släpper greppet och litar på andra. Att det nog är bra om barnen vänjer sig vid att andra gör annorlunda också. Att jag bara försöker kontrollera allt i stället för att släppa taget.
Och det är inte bara kritiken som kommer, utan också de utagerande och jobbiga reaktionerna när barnen har varit med andra. Det tog närmare ett halvår av att barnen började träffa sin pappa igen och övernatta hos honom (efter det att pappan själv valt att försvinna och komma tillbaka) innan jag kunde få hem barn som inte utagerade med våld efter pappanatten. Och det är inte så himla kul att bli slagen. Och det är inte heller så himla tjohejsan att se sitt barn i upplösningstillstånd efter något som borde ha gett honom nånting fint.
När barnen har varit med mina föräldrar kan jag heller inte vara säker på om de har lyckats somna på kvällen eller om A ligger vaken (och kanske inte orkar till skolan följande dag). Eller om de har klarat av att äta eller om de har gått i lås - och bokstavligen låst in sig på toaletten som A gjorde i fredags. Intensiteten i reaktionerna kan vara ganska häftig och våldsam, och det är emotionellt tärande för mig att veta att jag är den enda som kan lösa upp knutarna. Samtidigt som jag är den som får ta alla reaktionerna, också de fysiskt våldsamma. Bara för att jag är tryggast i världen för mina barn.
Och nu börjar jag vara trött på all skam och allt skuldbeläggande.
Ja jag håller med om att det är bra om barnen vänjer sig vid också andra människor. Att de ser att man kan vara på många olika sätt. Ja jag tycker också att det är knepigt med maten - men hjälp oss då i stället för att ifrågasätta mina erfarenheter och min kunskap! Ja, jag vill också kunna släppa greppet och ta mera egen tid, men är det så konstigt att jag drar mig för det när jag får styra upp allt som hunnit gå snett och alla trassliga känslostormar efteråt?
Får man förvänta sig kvalitet i avlastningen?
Får man be att de som ska avlasta, om det sedan är släktingar som barnvaktar eller om det är någon som socialen har vaskat fram (anställd eller stödfamilj) kunde tänka sig att lära sig något av mig först, så att jag kan känna mig tryggare i att det inte blir så häftiga reaktioner sen när jag kommer hem? Får jag be om lite respekt för mitt kunnande, på samma sätt som jag försöker ge plats för att andra har en annan stil och en annan personlighet? Får jag be om en öppen dialog kring de frågor sm på riktigt är viktiga för oss? Kan man tänka sig att den som avlastar skapar en stark anknytningsrelation till barnen så att de på djupet känner sig trygga med en person till här i världen? Kan man tänka sig att den personen finns kvar i våra liv i flera år? Kan man tänka sig att den personen i början gör lite mer som jag gör, för att sedan gradvis hitta sin egen stil i en sådan takt som barnen klarar av?
Den dialogen kan jag inte föra med barnens far, och det är synd. Men går den att föra med andra människor omkring oss, sådana som finns omkring oss eller sådana som kommer att komma in i våra liv?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar