Jag har presterat i nästan hela mitt liv. Betett mig.
Och det har gjort mig utmattad. Ur kontakt med mitt innersta. Överpresterat, inte lyssnat på mig själv.
Inte satt värde på mig själv. Varit den snälla dottern, systern, barnbarnet, den duktiga och intellektuellt begåvade eleven.
Tänkt mera på tittarna, lyssnarna, läsarna när jag var journalist, jobbat för de höga journalistiska idealen, för public service. Publiken skulle inte märka att jag var ny, den förtjänade det bästa och jag brände ut mig gång på gång.
Och när jag fick barn med en man som inte var förmögen att ta hand om sig själv, som inte hade någon koll på vilket ansvar som förväntades av honom, som gick i lås av de förväntningar han ändå kände på sig och som krävde oändligt med egentid för att komma i balans.
Och barnet jag fick var högkänsligt och intensivt. Med taskigt blodsocker sedan starten, men känslig mage som inte tålde större mängder fast föda. En som skulle ammas varannan timme dygnet runt under många många månader, och som hade en fruktansvärd tandsprickning och många öroninflammationer som höll oss vakna. En intensiv unge som inte sov speciellt länge i sträck. Och som ville ha mamma för ingen annan var trygg.
Och när jag skilde mig var jag nybliven tvåbarnsmamma med en femåring som mådde dåligt till både kropp och själ. Och som utagerade våldsamt och utdraget. Så våldsamt att bebisen gick helt i lås och fick förstoppning. Tarmen bara inte skuffade innehållet framåt. Och jag som hade vanan inne från först barnet lade om kosten och gjorde till och med myslin själv för att undvika tillsatsämnen. Samtidigt som jag skulle ta hand om den utagerande femåringen och sköta lillbebisen med förstoppning själv. Och inte sov på nätterna. Och envist höll jag fast vid tygblöjorna för att ens på något plan hålla fast vid mina värderingar. Hade jag gått över till engångsblöjor så hade livet inte blivit tillräckligt mycket lättare för att uppväga det att jag skulle ha svikit mina ideal.
Min utmattning var enorm, min ensamhet och mina rädslor var enorma. För jag kände på ögon på mig som tyckte att jag inte betedde mig. Jag sökte inte jobb när K fyllde ett. Jag klarade inte av att städa speciellt ofta. Min hjärna var så utbränd att jag glömde nycklar efter mig, lämnade plattorna på och jag klarade inte av att lösa enkla saker som att köpa tamburmattor när ungarna drog in en massa sand.
Med vissa saker valde jag väldigt tydligt att inte bete mig. Jag ammade länge, tre och ett halvt år per barn. Jag valde närhet och samsovning. Jag bar i sjal och ergonomisk bärsele. Och jag tvingade inte på barnen långa separationer från mig, det längsta var övernattningar hos pappan.
När vi hade lagt om kosten och allas magar igen fungerade, när kosten balanserade allas humör, och när jag hade satsat på enormt informativa kurser om superfoods och taoistisk hälsa, cutting edge kunskap i ett år, så fick jag tillbaka energin såpass mycket att jag orkade jobba deltid.
Då började jag på en dansk onlinekurs som nog ändrade mitt liv. Detox dig smuk heter den. Jag gick den i två år, sen hittade kursledaren Ninka Mauritson mannen i sitt liv och erbjöd tillsammans med honom en engelskspråkig version av kursen som dessutom innehöll hjärnträningsprogrammet zing.
En av de viktigaste lärdomarna från den kursen var att sluta prestera. Att sluta bete sig. Att lyssna på sig själv och välja sig själv först. Att, om det behövs, dra sig tillbaka från omvärlden och att skamlöst fylla sin egen kopp, ladda sina egna batterier, för att ge till andra först när energin räcker till för en själv först.
Men den här egoismen betyder verkligen inte att man får bete sig hur som helst. Inte i facebookgruppen som hör till kursen, gruppen där man övar sig i att ta hand om sig själv först. Det är strikta regler om hur man inte ska gnälla, kritisera och fastna i offerroller. Hur man ska lyfta upp varandra i att vara autentiska men hela tiden vänliga. Det är nu tredje året jag är med om kursen och jag övar mig fortfarande i detta, för det är en verklig utmaning.
Att ta hand om sig själv. Att verkligen på djupet ta ansvar för sig själv, för sina behov och för sina val. För hur man interagerar med andra i världen. Att ta ansvar för att man går igenom sina tankemönster så man inte fastnar i offerroller och gnäll, att fatta alla de där små dagliga valen som gör att man orkar vara vänlig med andra därför att man har tagit hand om sig själv. Att agera moget. Att be om förlåtelse och se sin egen andel i de konflikter. Men att hela tiden också se sin egen styrka och inte förminska sig. Att komma i kontakt med sin egen intuition igen. Att ta hand om sitt eget inre barn och att lugna ner sin egen skuggsida genom att ge henne utrymme och kärleksfull uppmärksamhet men aldrig makten. Att förlåta sig själv när man trillar dit igen, och att ta sig upp igen och att lära sig något av misstaget.
Plötsligt märker jag att den här inställningen genomsyrar mitt moderskap mera och mera. Jag är inte intresserad av att barnen ska prestera ett gott beteende. För jag vet hur prestationen får oss att gå i lås. Så jag är inte speciellt övertygad om att jag ens skulle kunna uppfostra mina barn till sådana som presterar på beställning, utifrånstyrt. Lydnad, liksom, med en motivation som kommer utifrån.
I stället försöker jag lära barnen att lyssna på, identifiera och ta ansvar för sina egna behov, och därmed ladda sina egna batterier för att på ett hållbart sätt kunna interagera vänligt med andra. Och det kräver en hel massa handledning från min sida. För det är en av A:s utmaningar att han tydligt märker att nåt är fel, men har har ingen aning om vad som gör honom irriterad och stingslig. Men han tar sig rätten att bete sig hur som helst mot andra när han har det illa. Eller gjorde, för jag har faktiskt sett fina framsteg hos honom. Men visst går det snett ofta, när han har låg energi och tror att ännu mera surfande på telefonen löser problemet i stället för att känna efter hur hungrig eller kissnödig han är. När han är rastlös och irriterad och gör mig galen med sin negativa energi. Eller när K är hungrig och börjar trotsa och slå. Och ingendera vill mitt i sin Weltschmertz höra sina känslostormar reduceras till att de borde ta sig ett mellanmål. Så det gäller att vara listig som en räv för att visa att man visst tar deras stora känslor på allvar, samtidigt som man försöker smyga i dem lite mat eller tvinga fram ett löfte av dem om att försöka samarbeta kring att ta ansvar för den egna kroppens behov. För när de egna behoven är fyllda,, då ör mina barn världens ljuvligaste. På riktigt, jag överdriver inte. Den vänlighet och kärlek de överöser varandra och mig med, den är alldeles fantastisk.
Men det räcker inte bara med att lära dem att lyssna på sina egna behov och att ta dem på allvar. För de är barn, och barn av vår tid där det verkar som om egoismen inte har någon hejd. Den egoism som handlar om att fylla hålen i själen med tom konsumism och bara tänka jag jag jag.
Det här sättet att leva och tänka handlar om att medvetet välja vänlighet och ansvar. Att medvetet välja att interagera med andra kärleksfullt. Och att dra gränser för att man inte sprider sin energi för mycket. Men då drar man sig undan och laddar sina batterier själv så att man kan vara vänlig med in omvärld. Så att man inte jämför och försöker ladda sina batterier av andra, av att trycka ner andra.
Jag har ännu inte ord för allt jag tänker kring det här. Men att koppla bort från omvärldens krav, att begränsa skärmar för att utveckla barnens egen fantasi, och att finnas till och vara närvarande i vardagen för att kunna handleda barnen till att vara ansvarsfullt med varandra, det är krävande. Men oändligt meningsfullt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar