Att leda med hjärtat i stället för att förvänta sig lydnad

Det har varit kaos hemma hos oss i många år.

Det är det sällan numera.

Jag får sällan mina barn att lyda. Några enstaka gånger faktiskt, då när det riktigt gäller, då har de blivit bättre på att lyda.

Men det har mest att göra med att jag har blivit bättre på att leda.

Jag har blivit bättre på att ta mig själv på allvar, och det är en förutsättning för att barnen också ska kunna ta mig på allvar. Eller snarare har jag blivit bättre på att ta mina egna behov på allvar, och därför också kunnat bli generösare med att ta barnens behov i beaktande på ett sunt sätt. Medan jag ser mig själv som primus inter pares, en jämlike som i egenskap av förälder har i uppgift att leda barnen rätt och se till att de har det de behöver, att de lär sig det de ska medan jag samtidigt håller reda på klockan och maten och sömnen. Och jag kräver respekt av barnen i egenskap av medmänniska, respekt för mina behov, och för att jag håller reda på de yttre kraven. Men jag väljer att inte vara auktoritär. Jag väljer att inte ta mig själv på så stort allvar på andra plan. Jag väljer att skratta åt mig själv inför barnen, skratta med dem när jag gör något tokigt, men jag förminskar inte mig själv som människa för den skull. Och jag visar dem att man kan vara halvfärdig och försöka göra saker som jag inte är bra på. Men jag visar också att jag besitter stor kunskap och stora färdigheter i andra situationer, så att de kan känna att de kan lita på mig.

För det mesta går det bra. Jag kan visserligen vråla till mina barn på morgonen att de inte respekterar mitt behov av att komma i tid till jobbet, när de håller på att prokrastinera, att söla och att göra allt så långsamt som möjligt för att antingen provocera eller för att de inte klarar av en snabbare takt. Då när de två timmar jag har avsatt för att få projekt ungarna vakna, morgonrutinerna gjorda och oss alla iväg till respektive ställen ändå inte räcker. Men då vrålar jag ändå om mina behov och inte om att de skulle vara dåliga människor. Och vi kan prata om det efteråt, säga förlåt och kramas. Och som tur sker de här morgnarna inte speciellt ofta nuförtiden.

Men lyda...

Igår var vi på en föreläsning om varför två unga flyktingar hade flytt från Irak. Föreläsningen var på engelska, och de visade upp obehagliga videoklipp om läget i Irak. Jag hade valt att ta med elvaåringen A, för jag vill att han får veta vad krig är på riktigt, för jag blir så trött av barnens krigslekar, av att de ser krig som en lek. Sexåringen kom också med, det var meningen att han skulle vara med sina morföräldrar. I en annan sal i teatern var det sagostund samtidigt, och K kunde ha gått på den tillsammans med någondera morföräldern. Men barnen hade haft pappanatt och knappt hunnit hem och äta innan det var dags att åka iväg på föreläsningen. Och K ville vara med mamma. Jag såg besvikelsen i min pappas ögon, besvikelsen över att jag ger efter för mitt barn, i stället för att kräva att han ska lyda och gå med morfar på det som vi vuxna har bestämt.

Jag valde att låta K vara med på föreläsningen. Med överenskommelsen att jag får hälla för hans ögon när det visas för hemska saker, och att ha måste vara tyst under föreläsningen. Och han höll överenskommelsen för att den respekterade bådas behov. K:s behov av närhet, och mitt behov av att få följa med föreläsningen utan att K störde vare sig mig eller någon annan i den överfulla salen.

Om jag hade krävt att K lydde mig och tvingat honom att gå med sin morfar på sagostunden så hade K antagligen skrikit. Nej, han hade inte dött. Han hade antagligen varit på dåligt humör en god stund och missat sagostunden och det hade blivit ett dåligt minne. Han hade känt sig sviken av mig, och min pappa hade haft ett styvt jobb med att få tyst på K, fått honom lugn. Och alla hade känt sig dåliga. Jag hade skämts. Och visst finns det gånger då jag har valt så. Jag har tvingat barnen att hålla pappaträffarna gånger då det har skrikit i mitt hjärta att K inte vill till sin pappa. Jag har lämnat barnen på dagis när de inte har velat det och valt att hinna till jobbet eller mötet medan barnen har lugnat ner sig på kortare tid med dagispersonalen än vad det skulle ha tagit om jag skulle ha stannat och väntat tills barnets lugn skulle ha infunnit sig. Och jag har tvingat A till skolan med milt fysiskt våld för att visa att vi faktiskt nöter in det här med att skolan är nåt man går till oberoende om man gillar sin lärare eller inte. Och jag står för att jag många gånger har valt så. För att det i det länga loppet har varit bättre, för att livet inte alltid är rättvist eller möjligt att påverka just så som man skulle vilja ha det och att man måste vänja sig vid att kunna handskas med sådana situationer också.

Men det finns helt tillräckligt med sådana situationer i livet ändå. Jag måste inte ta strid om en föreläsning, som dessutom tog bara en halvtimme och som jag kände att vi alla kunde hantera.

Men visst blev jag ledsen. För mitt favoritscenario, när det visade sig att K behövde ladda sina mammabatterier, var att mina föräldrar skulle ha satt sig bredvid oss och lyssnat på föreläsningen. Och att någon av dem, om det skulle ha behövts, skulle ha gått ut med K och låtit mig och A stanna kvar och lyssna färdigt. Men det tyckte min pappa att var pinsamt. Så han försvann någonstans i vimlet med sina ledsna ögon. Och jag som tyckte att ett barn som vrålar att han vill vara med mamma i stället för att vara med morfar skulle ha varit mycket mer pinsamt! Och det där triggar en helt annan grej i mig, det där med att vårt samhälle är så ålderssegregerat, att det är så konstigt att man har med barnen. Men det ska jag inte gå in på nu. Det kunde bli ett eget inlägg någon gång.

Ett drömscenario för min del skulle vara att K och A faktiskt skulle gilla att vara med sina morföräldrar. Att de skulle se fram emot chansen att få vara med sina morföräldrar. Men vi är inte där. Och jag tror att det handlar om att de förväntar sig av de vuxna de möter att de ska bygga relation, att det ska finnas en anknytning, att det ska finnas en känslomässig trygghet på en djup nivå för att de ska trivas i den vuxnas sällskap.

Sådana relationer kräver kvantitetstid. Men också en medveten satsning av den vuxna. Det här har barnens pedagoger på dagis klarat av, vissa till och med riktigt bra. Och A:s klasslärare de första fyra åren. Och faktiskt tyckte jag att A:s nuvarande klasslärare också har en hyfsat varm relation till A när jag såg dem tillsammans på ett utvärderingssamtal nyligen. Och min egen mormor hade en sådan relation till mig. Där jag var trygg i att hon faktiskt såg mig som en egen person och att hon gillade att vara tillsammans med just mig. Hon gömde sig inte bakom någon roll som mormor utan hon gav av sig själv, blev tydlig som person. Vi hade våra grejer som vi brukade göra. Gå på café, gå på konserter, leka samma lekar om och om igen. Hon gav mig samma mugg som jag skulle plocka blåbär i när jag var liten, och vi skapade ritualer som att alltid baka pepparkakor inför julen och alltid ha dem i samma plåtask. Och det skapade ett speciellt band mellan mormor och mig.

Mina barn har inte sådana relationer med någon annan än sina föräldrar. Och jag tycker att det är synd. De klarar nog av att vara med sina morföräldrar, men helst då när allas själar är lugna och inga "öden värre än döden" inträffar, när ingens själ går i lås. Och efter att barnen har varit längre stunder borta från mig så har deras behov av djup kontakt växt så att det blir överväldigande för oss alla när de väl kommer hem igen. Och det blir ett så intensivt jobb att navigera mellan allas olika psykiska och praktiska behov att jag noga överväger vilka gånger jag är borta och vilka gånger det inte är värt att vara borta för att det kan ta flera dagar för oss att återfå balansen.

Jag har skämts mycket för det där, men det gör jag inte längre. För skammen bara fräter sönder allt fint. Och det är fint att barnen och jag har en bra anknytning. Samtidigt jobbar jag hårt på att vi alla ska känna oss såpass trygga att vi klarar av mera flexibilitet i vardagen. Det hjärnutvecklingsprogram som A och jag gör har faktiskt gjort massor för A i den riktningen. Men han behöver också hela sina känslomässiga sår för att bli ännu mera flexibel, orka bära mera själv utan att behöva mamma lika snabbt som tidigare för att reda ut tankar och känslor och veta vilken attityd som lönar sig. Och här tror jag faktiskt att den varma relation vi har nu hjälper honom att mogna ikapp. Liksom terapin. men vi behöver kanske flera pusselbitar för att få ihop det. K har inte den hjälpen just nu. Och på ett sätt är han till och med mera känslig än A.

Samtidigt längtar jag efter att det skulle finnas ens en människa till som barnen kunde ha en varm relation till. Någon som kunde ställa upp då jag vill eller måste någonstans. Den människan skulle gärna få stanna kvar i våra liv i flera år, men naturligtvis skulle relationen få leva, vara intensivare ibland, få era luft andra gånger. En relation är ju inte antingen eller, on eller off, Det är ju något man vårdar och som böljar fram och tillbaka. Och man provar sig fram, hur nära vill jag vara? Hur nära kan jag vara?

Men tills vi hittar den/de som vill ha en relation och är redo att lära sig att bygga upp den relationen, så väljer jag att inte pusha barnen för mycket. Innanför vår relation lär de sig just nu med rekordfart, de mognar och växer som människor. Och det skedet får ta plats nu, efter en massa kaos tidigare. Det väljer jag, det är i enlighet med mina värderingar. men visst skulle det kännas tryggt för mig att veta att vi var flera som barnen faktiskt gillade att vara tillsammans med...