Jag har haft några intensiva dagar nu.
Och det är kul.
Jag kommer ihåg sommaren 1999 då jag sommarjobbade på Aktuellt, på radionyheterna på YLE i Helsingfors, och jag gjorde en nyhet om "honungsfällan". Om unga hungriga arbetstagare som älskar sitt jobb och av olika anledningar inte håller en gräns mellan jobbet och privatlivet. Och som bränner ut sig av den orsaken. Och sen som burnoutad så drar man ännu längre dagar på jobbet, eftersom man är så långsam och hjärnan inte funkar, man kan inte greppa ett innehåll eller fatta beslut. Jag kände igen mig då, och faller i fällan också nu, men inte lika djupt.
Det finns ju så många olika orsaker till varför man har svårt med gränsdragning. Man har kanske aldrig lärt sig att man är värdefull, att man har rätt att dra gränser. Och sånt kan man jobba med på individplanet och det har jag försökt i flera år men det går långsamt. Sen finns det ju strukturella orsaker också, och dem ska man inte glömma i vår värld som så lätt tenderar att individualisera problemen. Arbetsmarknaden med snuttjobb, det att man hela tiden ska vara tillgänglig via mobilerna som man kan göra vadsomhelst med nuförtiden. Och det beroendeframkallande i alla sociala medier som hela tiden håller oss i ett konstant flöde och som gör oss så vana vid att vara tillgängliga för alla andra att vi får ännu svårare att dra gränser.
I måndags vaknade jag tidigt som vanligt och kollade telefonen. Jag hade fått en sms med en förfrågan om jag kunde vikariera måndag till onsdag. Textmeddelandet var skickat på söndag kväll efter att jag hade somnat. Det gällde att rotera snabbt, och det är jag ju bra på. Jag väntade tills klockan var sju innan jag vågade ringa biträdande rektorn och kolla om hon fortfarande ville ha mig på jobb eller om hon hade hittat nån annan. En knapp timme senare hade jag fört ungarna till dagis och skola och var på jobbet. Jag vikarierade i engelska och hade inte bekantat mig med undervisningsmaterialet tidigare. Det tog några lektioner och en håltimme att förstå sig på vad det var meningen att jag skulle göra. Hur dokumentkameran funkade, var cd:n var med hörövningarna, hur jag skulle få någon rytm i lektionerna.
Jag var helt slut i huvudet efter första dagen, men fortsatte med att ringa och ändra tidtabeller, ordna med logistik och fixa barnvakt för veckoslutet. Jag höll fast vid vår soul time på måndagen men hann inte komma riktigt i balans utan sov dåligt natten till tisdagen. Tisdagens lektioner gick ändå bra och jag njöt av att få undervisa. Men tröttheten i huvudet gjorde att jag var som hooked på sociala medier. Jag fick tvinga mig att stänga datorn och hålla telefonen borta. Jag tog fram en bok, men insåg att det jag verkligen behövde göra var att stirra ut genom fönstret och titta på hur skymningen sänkte sig över träden utanför vardagsrummet och köket. Tankarna virrade runt i mitt huvud och det tog en timme för dem att stilla sig såpass mycket att jag kunde öppna boken och förstå vad jag läste.
Onsdagen var lugnare, eftersom jag inte skulle hålla första lektionen. Jag fick föra ungarna i vanlig takt och sedan prata med biträdande rektorn och en annan lärare som jag ska vikariera nästa vecka. Sen hann jag hem och skriva ett text där jag reflekterade över året som gått, eftersom det var min födelsedag då. Jag rusade tillbaka till jobbet, gjorde vad jag skulle, hämtade K och mötte A vid mitt favoritcafé Raawka där vi firade min födelsedag med att äta raw kaka. Jag gjorde det lätt för mig genom att gå via matbutiken och köpa köpisbröd till heimlaga hamburgare åt barnen och efter en första kaostimme hemma hade vi alla ätit och A och jag gjort vår hjärnträning. Sen måste jag ju bara sätta mig vid datorn och kolla ve,m som hade grattat mig via facebook och gilla deras grattisar.
Och det var svårt att stänga datorn igen.
Jag hann inte riktigt varva ner på den lilla timme vi hade soul time innan det var dags att komma igång med kvällsrutinerna. Vi sov ändå gott på natten, jag vaknade inte före väckarklockan.
Nu är det torsdag morgon och jag känner mig förvirrad. En stor del av mig vill fortsätta det här hektiska, för det är beroendeframkallande. Jag har anmält mig till en kurs på helgen och A ska på en annan kurs och barnens far, vars veckoslut det egentligen är, jobbar på lördagen och nu har jag pusslat och planerat hur allt praktiskt ska funka. Och jag borde planera matsäckar och annat inför kurserna. Om de nu blir av, för nu meddelar barnvaktsfamiljen att de är krassliga.
Men jag borde också varva ner. Hitta mitt lugn igen. Hitta till det parasympatiska nervsystemet. Hitta en takt som är hållbar. För även om jag är fullt kapabel att fylla min tid och bara beta av allt det jag måste, en sak efter en annan, och jag får kickar av att bocka av allt som fanns på to do-listan, så mår jag inte bra av det i längden. Jag har ingen kontakt till mig själv och mina värderingar utan går på som en ångvält, och jag kan inte tänka annat än ytligt. Jag märker det också på barnen som blir retliga.
Vissa sår i själen måste jag hela. Och för att komma åt dem behöver jag hitta lugnet och ron för att hitta modet att känna känslorna, att gå tillräckligt djupt. Och det kräver självdisciplin att stilla sig, att ge plats för det. Samtidigt som jag behöver en motvikt till det, för att känna att jag faktiskt också är kompetent nog att leva ett liv i ett snabbare tempo. Men det är förvirrande när man ska växla modus, växla tempo. Och lite knepigt att inte fastna i antingen det djupa och långsamma med också lite tröga och bekväma, och det snabba och ytliga och roliga men farliga i det att jag kan bränna ut mig så lätt.
Och vet ni vad som på riktigt är knepigt? Att hitta motivation för att laga mat och att städa. Jisses vad det sitter hårt åt. När jag så mycket hellre antingen fixar saker, träffar människor, är "på" och "behövd" alternativt skriver, yogar, badar pingvinbastu, hänger på datorn eller läser bok. Och connectar på djupet med barnen.
Men hörni. Tekoppen har svalnat, cd:n med mjuk klassisk musik som jag har lyssnat på i hopp om att den skulle stilla min häftiga takt har tystnat, och det börjar bli dags att planera och laga lunchen.
Om jag inte kollar facebook först, bara liiiite?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar