Att läka och hela är något som sker i vardagen, inte bara under terapin en gång i veckan

Det är vardagen som avgör hur vi mår.

Jag uppskattar både A:s och min egen terapi, men man kan inte räkna med att 45 minuter en gång i veckan eller varannan vecka med massor av pauser för skollov och sjuka barn och gudvetvad räcker någon vart.

Det viktiga jobbet görs i vardagen. I hur vi bemöter varandra. I hur vi talar till och behandlar oss själva. I de små valen vi gör, vad vi äter, när vi går och lägger oss, hur vi rör på oss eller vilar, hur vi väljer att tackla motgångar och framgångar. Terapin kan ge oss redskapen, kan ge oss tankemodeller och ett ställe att reflektera över vilka val som är vettiga. Terapin kan ge oss en spegel, en sund röst som kan bekräfta om det vi gör och tänker är rimligt och vettigt. Men det är i vardagen vi övar oss på att tackla våra issues på de nya sätt som vi har lärt oss i terapin.

För mig känns det fullkomligt orimligt att outsorca ansvaret för mitt eget mående till någon annan. När jag tyckte att jag inte riktigt kom någon vart med mitt eget processande av mina känslor i terapin så sökte jag mig till onlinekurser i personlig utveckling. Det tog ett tag att hitta rätt, men oj så jag har jobbat med mig själv det här läsåret. Först i tätt samarbete med de mentorer som fanns på kursen som jag gick under sommaren och hösten. Sedan på egen hand, när jag kände att jag inte kunde "börja från början" med nya issues under fortsättningskursen utan förväntades ha kommit längre i min process än vad jag hade kommit. Till kursen hörde också hjärnutvecklingsprogrammet zing, som har gjort massor för att tömma mitt arbetsminne på såna färdigheter som egentligen ska finnas i långtidsminnet genom att få cerebellum och hippocampus att mogna. Det har gjort det lättare för mig att se helheter och uttrycka mig bättre. Mitt kaos inombords håller långsamt på att redas upp, men när det är decennier av kaos och många olika områden i livet som ska nystas upp så tar det tid. Och här är det vardagen som gäller. Väljer jag att tala vänligt till mig själv? Tar jag hand om min kropp och går på yoga och vinterbad och ut i skogen? Går jag medvetet in i sinnestillstånd (med tankens kraft, och eventuellt med hjälp av bachdroppar eller homeopati) som gör att jag kan bearbeta gamla sår och traumor som jag har varit med om så att de inte längre äter av min energi på ett omedvetet plan? Jag tror nämligen att enda sättet att frigöra mera energi är att jobba sig igenom alla de känslor som jag har "djupfryst" när de har blivit för mycket för mig att hantera tidigare i livet. Och processen att öppna upp för gamla minnen och gamla obearbetade känslor har varit smärtsam. Jag har ofta gått i lås och haft svårt att sova flera nätter eller flera veckor per grej som jag har jobbat med. Och då har vägen genom låsningen varit att vara extra vänlig med mig själv. Att gå via kroppen, via vinterbadandet, via yogan, via att aktivera kroppens eget trygghetssystem. Och det är sådant som jag har fått öva upp, det har inte funnits utrymme för sånt på tolv år och egentligen inte före det heller. Det har krävt disciplinerat arbete, för det hade varit "lättare" att sätta på en film eller döva smärtan med mat eller tro att man är så himla upptagen med nåt kvasiviktigt. Är jag i mål då? Näeij, det är man väl aldrig, och det finns fortfarande flera viktiga områden i mitt liv som jag knappt har hunnit ta tag i ännu. Men visst har jag kommit stora kliv framåt.

När det gäller ett större barn, som A är, så görs arbetet dels av honom själv, men också i hög grad av de vuxna han möter i vardagen. Det betyder att jag som hans mamma, hans tryggaste vuxna som han ser mest av i vardagen, har ett val femtioelva gånger om dagen. Väljer jag att berömma honom för hans försök att göra gott även om han inte riktigt nådde ända fram? Väljer jag att släppa fram min egen irritation och visa att jag också har gränser som är heliga och inte får överträdas? Väljer jag att försöka förstå hur han tänker och var det går snett? Väljer jag att finnas till för honom, väljer jag att vara lugn och välja bort aktiviteter så att jag kan sprida det lugn som han behöver för att han ska kunna ladda sina egna batterier? Väljer jag att själv skippa skärmar så att jag lever som jag lär när jag kräver att han också ska begränsa sin skärmtid? Väljer jag att söka vidare efter ännu en terapi, ännu en modalitet, som kan hjälpa ännu ett delområde i hans liv som gör att han har det kämpigt?

När det gäller människor med utmaningar på flera plan så behövs det också insatser på många olika plan för att komma åt att ändra livet till det bättre i grunden. Och vad gäller A så är valet enkelt men allt annat än lätt. Jag är A:s mamma, jag är den som har önskat honom till världen, och det är mitt ansvar att se till att han får de redskap han behöver för att han ska kunna göra en positiv skillnad med sitt liv. Sen är det förstås upp till honom att välja att göra det. Men om han hela tiden mår dåligt på flera plan så är det ju min skyldighet som förälder att försöka hjälpa honom.

Jag hjälper mitt barn på flera plan. Maten har jag redan skrivit om i ett tidigare inlägg.

A har ingen diagnos för något neurologiskt, men hans terapeut (som inte är läkare och därför inte har rätt att ställa diagnoser även om det är hon som verkligen känner honom) och jag konstaterade att "han nog har gjort stora framsteg när han via hjärnträningsprogrammet zing har jobbat på det neurologiska planet". Det betyder inte per automatik att han har ett neurologiskt funktionshinder. För alla är vi på en gråskala och också människor som inte har någon desto vidare neurologisk problematik kan ha nytta av hjärnträningen. Men anledningen till att A inte har någon neuropsykiatrisk diagnos är nog mest att varken jag eller barnpsykiatriska polikliniken tror att en sådan stämpel skulle hjälpa honom. Han får ju terapi utan den, och det är mest andra omkring honom som socialen som frågar efter vad han har för diagnos.

Mycket av läkandet och helandet handlar om hur han blir bemött och hur han lär sig att tänka kring sig själv. Hans känsloliv har varit ett enda kaos och en häftig bergochdalbana av intensiva känslostormar. Att uppleva så stora känslostormar ger upphov till stor osäkerhet och stora rädslor. Och att många gånger misslyckas med att hålla sig lugn och bete sig ger mindervärdeskänslor och låg självkänsla. En del av orsakerna är neurologiska, en del är direkt biologiska och biokemiska och har t ex med blodsockerbalansen och kortisolobalanser att göra, och en del är anknytningsrelaterade och kommer från uppväxten i en dysfunktionell familj under de första åren av hans liv. Jag försöker också förstå varför han suger åt sig så många intryck och har så känsliga sinnen för att förstå hur man i grunden kunde bota det. Men allt detta leder till en utmattning i både kropp och själ. Och det leder till att många färdigheter som han behöver i vardagen inte är tillräckligt utvecklade. Han behöver mycket lugn och ro, men också handledning i att träna sina färdigheter och möjligheter att träna dem i en ickedömande omgivning.

Det är ett heltidsjobb för både honom och hans omgivning. Att boosta självkänslan så att han orkar se sina brister och orkar jobba med dem. Att skapa lugn omkring honom genom att själv vara lugn, att hålla sig i varandet och inte själv fastna i görandet och presterandet trots att man hela tiden har fullt upp egentligen. Att laga enorma mängder med mat och att avgöra när man han utmana hans sinnen med mat som han inte är van vid och när man ska låta honom vila genom att servera den trygga maten. Att tvinga honom att göra hjärnträningsprogrammet som tar tid och ibland är svårt och som kräver energi, men som på längre sikt skapar nya hjärnceller  och snabbare kontakter i hjärnan, som gör att han mognar känslomässigt och gör att han inte är så överväldigad av den information hans sinnen bombarderar honom med. Att finna balansen mellan total trygghet och utmaningar som får honom att mogna ikapp sina jämnåriga. Att lära honom att identifiera energitjuvar och vad som laddar hans egna batterier (men som kanske känns tråkigare än att sitta vid en skärm). Att bedöma när man ska flexa för att undvika onödiga transitioner och när man ska stå fast vid att regler är regler och rutinerna finns till för att underlätta vardagen trots att de kan kännas tråkiga. Att bedöma när barnen kan lösa sina konflikter själva och när man ska skydda den svagare parten i en konflikt. Att se när A kan bete sig bättre genom att byta attityd och när han helt enkelt är för utmattad i huvudet för att se alternativa sätt att handskas med en situation. Att se när A åldersenligt behöver frigöra sig från mamma och när det rätta alternativet är att stärka anknytningen för att A ska kunna uppfatta mig som en människa att lita på. Tillsätt dessutom lagom mängd ovillkorlig kärlek, ickedömande attityd, naturlig auktoritet och trygga regler och håll fast vid tillräckligt med sömn, mat och tid att ladda batterier utan skärmar, tack!

Det här är ganska avancerade grejer. Speciellt som jag också tar ansvar för att söka upp alternativa metoder som stöder honom i det emotionella och som kan lösa problemen i grunden. Jag ha inte heller fått tillräckligt bra handledning eller feedback från vårdens håll, utan fått söka lösningar och se helheter själv. Och det har krävt en hel massa arbete, eftersom jag själv också har varit överväldigad och utmattad i min egen hjärna.

Därför vill jag verkligen uppmana alla som säger att en förälder till ett eller flera specialbarn "bara är hemma" att tänka om. Jag har ännu inte träffat en förälder till specialbarn som inte har varit utmattad på ett eller annat sätt under något skede. Och jag har träffat föräldrar till specialbarn som har orkat och kämpat alldeles otroligt, och föräldrar som har varit modfällda men gjort så gott de har kunnat med de få resurser de har haft. Och jag har träffat föräldrar som fått jobba med skam och skuld och oförstående bemötande, också sådana som har valt bort den konventionella vården på grund av för dåligt bemötande från vårdens sida. Jag har mött föräldrar där den ena föräldern har motarbetat den andras arbete med barnet, och många som har skilt sig och lever med ganska taskiga resurser på flera olika plan. Och jag har mött barn som har gjort så gott de har kunnat men som har behövt så mycket mera stöd än vad de har fått.

Nu har jag kommit till en punkt där jag inte vill stressa varken mina barn eller mig själv med att tvinga oss att prestera fram mognad och läkning enligt någon viss tidtabell. Jag vill hellre ha avlastning i vardagen så att jag kan fortsätta med det här viktiga arbetet och ändå hinna ha ett deltidsjobb som jag skulle få lön för. Vem och vilka ramar avlastningen skulle ha, det måste vi ännu reda ut. Men för att avlastningen faktiskt ska fungera som en riktig avlastning så behöver den ha tillräckligt hög kvalitet. Att bara tänka att vården gör sitt på 45 minuter i veckan och en barnvakt bara levererar "vanligt barnvaktande" funkar inte. Barnen kanske klarar av att bete sig de timmarna som barnvakten är på plats, men sen exploderar de av uppdämda känslor och ickeladdade batterier när jag kommer hem. Och då känns inte avlastningen som någon avlastning utan som ett stressmoment. Om jag måste göra mitt yttersta både före och efter för att få barnen i skick för att de ska orka med barnvakten/avlastningen.

A gillar trygghet och förutsägbarhet. Men inte auktoritära attityder, utan respekt för honom som människa. Han behöver rutiner men gillar inte dem speciellt mycket. När han blir trött eller vill protestera så skjuter han upp, tar tid på sig, prokrastinerar. När allt blir för mycket går han i lås och låser in sig i badrummet, helst med telefonen med sig så han kan ha på youtube eller något spel på hög volym för att låsa ut omvärlden och retas med dem som behöver på toaletten. Han kan också börja retas med sin bror på ett riktigt jobbigt sätt om han själv känner sig dålig. Och han somnar bara om han känner sig trygg på djupet. Den vi söker måste kunna klara av att handskas med det här. Och också klara av att förebygga att det här beteendet kopplas på så fort jag kommer hem, ifall A har klarat av att bete sig medan barnvakten var på plats.

Låter som en perfekt kontaktannons, eller hur? Alla står säkert i kö för att få bli vår avlastningsperson. Not.

Lösningen ligger i att inte tänka fyrkantigt. Att hitta någon som har erfarenhet av specialbarn från förr, och som har ett stort hjärta. Någon som är villig att umgås med oss flera gånger först, för att iaktta hur jag gör så att skillnaden mellan hur jag gör och hur hen gör inte blir för stor till en början. Att se det som en process som får ta tid. Och att räkna med att det tar tid för alla att vänja sig vid situationen och att låta anknytningen växa fram. Att hen inte försöker vara jag utan är sig själv på djupet, söker kontakt på djupet, och ser ickedömande på försöken och behoven bakom beteendet. Så att barnen inte känner att de behöver "prestera" men är motiverade att göra så gott de bara kan.

Någon som ser den helande potentialen i det vardagliga bemötandet och som är villig att dra sitt strå till stacken, och som är villig att möta barnen på djupet.