Att bli blind för det osunda och onormala

Min ex-svärmor ringer mig varje vecka. Och det är okej. För hon älskar sina barnbarn och just nu är det enda sättet för henne att hålla kontakt med dem. Visst har det funnits gånger som jag har tyckt att hon är för påträngande, men just nu blöder mitt hjärta för henne.

Hennes enda barn, mitt ex och mina barns far, vägrar igen att svara i telefonen när hon ringer. Han ringer inte upp själv, han svarar inte på textmeddelanden, han vägrar kontakt med henne.

Och det är fanimej så barnsligt av honom.

Jag vet inte vad konflikten handlar om, men det finns alltid minst två parter i en konflikt och man måste kunna ta ansvar för sin egen del, Visst kan jag förstå det där med att skydda sig själv och dra ner på kontakten med en person som man inte klarar av ett tag. Men i sådana situationer kan det vara bra att ta en titt på sig själv och jobba med de svåra känslorna medan man tar den där pausen. Se sina egna mönster. se sina egna sätt att reagera och bearbeta dem. Lösa sin egen del av konflikten, liksom, ta ansvar för sin egen andel i konflikten, hur man reagerar.

Det vet jag förstås inte om min exman gör just nu. Men jag vet att han inte gjorde det under den tid vi var tillsammans. Och jag vet också att det där med att ta avstånd och inte svara, att bryta kontakten helt, är det enda han kom på att göra när han tyckte att mina krav på honom blev för stora i september 2014 och då höll han sig undan sina egna barn i nästan ett helt år för att sedan segla in i våra liv igen lagom till A:s födelsedag i mitten av augusti 2015. Efter det har vi inte kunnat prata om det, det enda han har sagt var i tingsrättens medling då han sa att det var det enda han kom på att göra när han ville dra en gräns.

När vi var tillsammans så undrade jag med jämna mellanrum över hur han verkade ha fastnat i ett barnsligt trots gentemot sin mamma. Ja, hon var påträngande. Hon var en riktig hönsmamma som vakade över sin enda unge. Men han hade också en historia av depressioner där hon var den som räddade honom när han hamnade i knipa och inte klarade av att betala sina räkningar för att han helt enkelt inte öppnade sin post. Så hennes reaktion var förståelig. Och han försökte bli självständig från henne genom att dissa henne, eller stänga ute henne från delar av sitt liv. För att senare igen behöva henne både ekonomiskt, emotionellt och praktiskt. Och så böljade det fram och tillbaka, medan han hade en massa elakt att säga om henne i stället för att han skulle ha mognat och fått en vuxen relation till sin mamma. Och när jag ställde krav på honom så sa han flera gånger att han inte såg någon skillnad på mig och mamman. Att vi var så likadana. Och när han inom förhållandet var sur på mig och blockade mig, vägrade prata med mig eller se på mig, då kunde han nog ta samtal från sin mamma och låta fullkomligt normal i telefon.

Precis som han just nu beter sig snällt mot mig och barnen.

Just nu ställer jag inga krav på honom som inte finns i tingsrättens avtal. Och han känner sig antagligen förhållandevis trygg med mig. Han har klarat av att komma och underteckna några bankpapper som min mamma har bett oss om. Han fixar till och med småsaker som att ordna med några lån från biblioteket. Men det är på hans eget initiativ. Jag vet att jag bara har att förlora på att pressa honom på något som helst som han inte har varit med och godkänt i tingsrättens medling. Just nu meddelade han att han jobbar lördag nästa pappaveckoslut, den helg som jag har anmält mig till en annan kurs och verkligen skulle ha behövt lite flexibilitet. Men jag ber honom inte att byta arbetstur så att jag kunde gå på min kurs, utan jag försöker ordna allt på annat sätt och lyckas jag inte så går jag inte på kursen. För det är too risky att be honom att flexa. Jag vill ju att barnen ska ha sina pappaveckoslut. För jag kan inte förklara för barnen att pappa bara försvinner från deras liv för att mamma bad pappa flexa och han kom inte på nåt annat sätt att hantera situationen. Jag vet inte vilka ord jag skulle använda. Och det gjorde redan stora sår i själen hos barnen att pappa valde bort dem på det sätt som han gjorde för något år sedan.

För en knapp vecka sedan pratade jag med min syster som är elva år yngre än jag är. Hon berättade hur det var när A var baby. Hon, då tjugo år ung, hade några gånger hand om A medan jag gjorde något annat. För det var ju så att pappan skötte sitt barn bara de två timmar i veckan som jag var på psykoterapi och inte fick ha babyn med. I övrigt var A med mig eller så fixade jag någon annan att ha hand om honom en kort stund.

Min syster beskrev en stund då hon och min exman hade varit ensamma med A medan jag hade varit typ i duschen. A hade blivit ledsen och börjat gråta. Och barnets far hade inte gjort någonting för att trösta A. Syrran, då 20 år ung, hade varit den som tog sig an babyn. Han var svårtröstad men det gick att få honom på bättre humör. Men pappan hade knappt rört en min.

Jag kan gissa att om man hade frågat barnets far om situationen så hade han bortförklarat sig med att min syster ju ändå hade koll på situationen och att han inte behövdes eller ville störa. För sån var hans logik då, och han trodde så benhårt på den att han var väldigt övertygande.

Vi hade haft så stora problem med att få amningen att fungera att när vi äntligen fick en fungerande amning så ville jag inte störa den med att introducera napp. Dessutom var jag ju "hela tiden" med A så det kändes onödigt och onaturligt att ha A att suga på en silikon/plasttingest i stället för "the real thing". Men det var ju mitt beslut, och jag kände skuld för det för att jag inte gav pappan tillräckliga knep och hjälpmedel för att kunna trösta sin baby. Och det var traumatiskt för oss alla att A så ofta skrek hela tiden medan jag var på terapi två gånger i veckan. Och pappan körde runt och runt och runt med A i bilen för att det var enda sättet han sade sig ha för att lugna ner A (med det funkade ju sällan).

Det kändes terapeutiskt att höra av syrran att barnets far inte gjorde en ansats att trösta sitt barn. För det tog bort en del skuld som jag hade placerat på mig själv. Att det skulle ha varit mitt fel, i och med att jag vägrade napp, att pappan inte kunde trösta sitt barn. Men syrrans berättelse om hur det var påminde mig om alla de gånger som barnets far aldrig gjorde ett försök att bonda och connecta med sitt barn. Och hur han sedan alltid kunde förklara varför han aldrig gjorde det, aldrig tog initativ eller ens tog barnet för den lilla stund då jag kunde ha behövt gå på toaletten ensam, så att han själv trodde på det. Och jag måste på nåt sätt förhålla mig till att han var så övertygad om sin egen sanning. Och vi var så isolerade. Och jag behövde min man till några praktiska saker som till exempel att köra bil och vara med A så att jag kunde ta körkort. Under de år vi var tillsammans så hade min egen kompass för vad som var normalt gått sönder, så i brist på andra röster så köpte jag alltför ofta hans sanning när jag inte fick stöd för min egen.

Nu, med Donald Trump som ny president för USA så översvämmas mitt facebookflöde av artiklar om hur Trump är en narcissist. Jag vågar inte sätta diagnoser på folk, vare sig på Trump eller på min exman. Men boken Energitjuvar : I familjen, relationen och på jobbet var omvälvande för mig att läsa, för den boken beskrev hur vi hade det utan att sätta diagnos på någon. Och igår var det en fb-vän som länkade till en sida om gaslighting och nu hittar jag såna sidor överallt.

Det jobbigaste arvet jag fick från min relation till min ex och barnens far är just det att min egen kompass för vad som var normalt och vad som var osunt och onormalt slogs sönder. Han var så övertygad om att hans sanning var den enda relevanta, den enda tänkbara, att jag förlorade tilltron till min egen sanning. Och vi var så isolerade att ingen såg hur jag bröts ner. Ingen kunde riktigt föreställa sig hur hans logik såg ut eller hur lite han beaktade andras perspektiv. Jag försöker nu stöda min ex-svärmor i hur hon ska hantera sin sons beteende mot henne. Hans "mykkäkoulu" som det heter på finska. För jag misstänker att också hennes man, min ex-svärfar har lite samma drag som sonen, min exman har. Och jag vet hur destruktivt det är att leva i en sån familjedynamik.

Inom mig väcks frågorna. Hur mådde jag egentligen när jag mötte den man som senare blev mina barns far? Hur kunde jag se upp till honom som en människa som skulle ha svar på mina frågor om hur man tar hand om sig själv? Hur gick det såhär att jag så halkade in i normaliseringsprocessen att det tog så många år av medberoende innan jag hittade ut ur relationen?

Och hur kommer jag ut ur det här mönstret? För ibland tycker jag att barnpsyk fortsätter att hålla mig i den Kafkaliknande värld som gaslighting innebär.

Kosten för specialbarn, varför är den så viktig?

Maten spelar en väldigt stor roll i hur vi har balanserat vår vardag. Och man kan prata om mat på ett enkelt och lättfattligt sätt som borde vara enkelt att förstå för gemene man, eller så kan man prata nördig vetenskap och jag gillar båda sätten.

Det enkla sättet handlar om att

1) ta bort allt sånt som irriterar och skapar inflammation i kroppen

OCH

2) lägg till så mycket näring (vitaminer och mineraler och sånt) per tugga som du bara kan, 

OCH

3) servera så mycket riktig mat som möjligt, lagad från grunden på ekologiska lokala rena råvaror, i stället för en massa sött eller industriprocessat.

Sen kan det ju bli krångligare, eftersom det råder en uppsjö av information om vad som egentligen är bra för en att äta. De officiella kostråden tutar ut mjölk och spannmål som basmat, och mjuka fetter också som margariner. Andra tror på en ketogen kost med mycket kött och fett, medan en tredje förespråkar vegetarianism.

Och sanningen är individuell. För vi är alla olika, våra kroppar fungerar olika och den mat som en person mår bra av kan vara helt fel lösning för en annan.

Min "bibel" inom ämnet kost för specialbarn heter Nourishing Hope for Autism. Nutrition & Diet Guide for Healing Our Children. av Julie Matthews. Det är min favorit för att hon nördar ner sig ordentligt i ämnet ur perspektivet funktionell medicin/näringslära och hon presenterar flera olika dieter och deras för- och nackdelar.

Tanken är att vi alla har vår uppsättning gener. Vissa fungerar bra, andra är kodade så att vi har en större sannolikhet att insjukna i vissa sjukdomar eller få vissa problem med hälsan. Och alla gener har en on/offknapp. Och den kommer man åt genom vilken livsstil man har och vad som händer en, det är det som kallas epigenetik. Så även om man har en ärftlig benägenhet för något hälsoproblem så kan man undvika att ha problemen så länge genen inte är "på". Man kan ta tag i detta genom att låta testa sina gener och via labbprov undersöka vad kroppen behöver för att fungera optimalt, eller så kan man läsa på om grundprinciperna och testa sig fram till vad som fungerar på basis av symptomen. Eller en kombination av att gå på symptom och sunt förnuft baserat på kvalificerad information, och på labbtester och handledning av näringsproffs inom funktionell medicin. Hur man väljer beror också på vilken budget man har, för det är en djungel att hitta de bästa proffsen och de rätta testerna, och ofta visar testerna på både många födoämnesintoleranser och många näringsbrister som helst ska rättas till med dyra kosttillskott.

Vi lever i en giftig värld, med 145 000 kemikalier (källa: Karolinska Institutet) som våra kroppar inte har en chans att hinna processa och få ut ur kroppen de vägar som kroppen är skapad att göra det (utandning, svett, urinen/njurarna och avföring/levern). För kroppen har inte förändrats så mycket sedan stenåldern, medan kemikalieindustrin har utvecklats enormt under de senaste hundra åren. Samtidigt har många av oss en genmutation som heter MTFHR som går ut på att vi metylerar dåligt. Vi har svårt att få ut slaggämnen (som kemikalier) ur kroppen. Och slaggämnen och tungmetaller och sånt i kroppen skapar irritation och inflammation, vilket leder till att vi mår sämre, tänker sämre och beter oss sämre som ett resultat av att kroppen inte fungerar som den ska. Det finns också andra genmutationer som kopplas till autism, enligt Matthews, men MTFHR är den som man talar mest om inom funktionell medicin. Man kan alltså se adhd och autism som symptom på näringsbrist, låggradig inflammation och förgiftningssymptom. Ett rop på hjälp från våra kroppar att allt inte är som det ska. Alla påverkas vi av den enorma mängd kemikalier vi har omkring oss, men det är de känsligaste av oss som får de flesta och kraftigaste symptomen. Man kan se specialbarnen som "kanariefåglarna i kolgruvorna". När gruvarbetarna förr i tiden behövde veta om luften i gruvan var tillräckligt bra att andas tog de med sig kanariefåglar ner i gruvan. När luften blev så dålig att kanariefåglarna dog, då visste gruvarbetarna att det var dags att ta sig bort från (den delen av) gruvan, innan de själva skulle stryka med. Enligt samma logik kan specialbarnen visa oss att vår livsstil och vår kost inte är hållbar. Vi måste både minska på mängden stress som vi utsätter både dem och oss själva för, och en del av den stressen är rent fysisk och har med mängden kemikalier och föroreningar att göra. Och vi måste aktivt stöda processen att utrensa kemikalier (liksom vi aktivt måste ta bort annat som stressar både specialbarnen och oss andra).

Matthews nämner kvicksilver, vacciner, bly, aluminium, antimonium, mangan, candida, antibiotika och överkänslighet mot olika födoämnen som överbelastar kroppen speciellt hos individer som har svårt att processa och göra sig av med slaggämnen.

För att förstå det där med hur födoämnen som annars kan vara hälsosamma plötsligt irriterar immunförsvaret och belastar kroppen behöver man förstå begreppet läckande tarm. Tarmens väggar består av bara ett lager celler, och det blir lätt små "hål" mellan cellerna i tarmväggen där delar av proteiner kan slinka igenom in till blodomloppet innan de har blivit ordentligt nedbrutna i små aminosyror som kroppen kan använda sig av som nya "legobitar" för att bygga nya celler. De ofullständigt nedbrutna proteinerna känner kroppens immunförsvar inte igen, utan börjar angripa de här "främmande" partiklarna i blodet och skapar mera låggradig inflammation. Ofullständigt nedbrutna gluten- och kaseinproteiner (ett av proteinerna i mjölk) kan fungera på samma sätt som opiater i vissa receptorer i hjärnan, och det leder till att specialbarn kan bli "höga" av mjölk och gluten. Alla gånger syns påverkan inte så tydligt, men många kan vara väldigt fästa vid ost och bröd och bara vilja ha sån mat. Medan när man vänjer av kroppen med mjölkprodukter och gluten så kan kosten breddas och bli mera mångsidig, när varken kroppen eller den beroende delen av själen har cravings för bara mjölk och gluten. Naturligtvis är det inte bara kaseinet i mjölkprodukterna eller gluten i spannmål som kan irritera tarmen och läcka ut i blodomloppet, det kan vara annan mat också. Sojans proteinstruktur liknar mjölkens, ägg och majs är också vanliga allergener, men egentligen är det väldigt individuellt vad man reagerar på. Och när man tagit bort det som skapar hålen i tarmväggarna kan man börja tåla flera födoämnen än tidigare. Det är ju inte heller bara proteiner heller som slinker ut från tarmen in i blodomloppet för tidigt, det är parasiter, jästsvampar som candida och annat också. Sånt som man inte vill ha i blodet. Inte vill man nödvändigtvis ha det i tarmarna heller, men i tarmen sitter största delen av människans immunförsvar och det är mindre skadligt att ha dem i tarmarna än i andra delar av kroppen. Läckande tarm kopplas dessutom till mera genomsläpplighet i hjärn-blodbarriären, vilket betyder att sånt som kommer in i blodet också går upp till hjärnan. Där inflammation och tungmetaller och annat skräp gör skada.

En läckande tarm kan dessutom inte suga upp näringsämnen lika bra som en frisk tarm, så även om man äter hyfsat bra så kan man ha näringsbrister av den orsaken.

Men vad är det då som skapar hålen i tarmväggarna?

Gluten till exempel. Det är inte bara de som har celiaki som kan behöva utesluta gluten ur kosten. Det finns också non celiac gluten sensitivity, överkänslighet för gluten. Och jag läste någonstans att gluten ökar genomsläppligheten i tarmen också hos helt friska personer i fyra timmar efter att man ätit gluten. Det här är ett enormt ämne och jag vill inte lägga ut texten mera om detta just i detta blogginlägg, men om man googlar på "leaky gut" och gluten så finns det en uppsjö av information på nätet. Tom O'Brien anses vara den största experten på gluten ur ett funktionellt perspektiv.

Mjölk, speciellt homogeniserad A1 mjölk, socker, GMO, tillsatsämnen, stress, inflammation, mediciner (också t ex ibuprofen som finns i värkmediciner), candida och andra jästsvampar och tydligen också brist på zink. Allt detta samverkar i en ond cirkel där läckande tarm skapar inflammation som skapar mera läckande tarm.

Men kan man då inte bara bomba bort inflammationen med en massa antibiotika?

Nope.

Dels biter antibiotika bara på bakterier, och vissa antibiotika biter bara på vissa stammar av bakterier. Och det som skapar inflammationen kan vara virus och parasiter och ofullständigt nedbrutna proteiner. Så antibiotika biter bara på en del av problemet och skapar dessutom en rad nya problem som att genomsläppligheten i tarmen ökar ytterligare. Och som min homeopatilärare Kaija Helin brukade säga - antibiootti on idiootti (antibiotika är en idiot) - så förstör antibiotika inte bara "dummisbobborna" utan också "snällisbobborna" utan urskillning. Och betydelsen av bakteriefloran i tarmen, vår mikrobiota, är ett ämne som det forskas mera och mera i just nu. Tarmflorans betydelse är ett jättestort ämne som jag måste återkomma till i ett skilt blogginlägg, men forskning tyder på att man måste beakta tarmfloran och stöda den för att läka en massa autoimmuna sjukdomar.

Den enda utvägen är alltså att ta bort allt som irriterar och inflammerar, och att bygga upp kroppen igen på det snälla sättet. För att få tarmen att inte släppa igenom fel ämnen i fel skede. Och för att få igång kroppens olika sätt att utrensa slaggämnen, att detoxa som det heter nuförtiden.

Såhär långt är det många som är överens och berättar samma sak med lite olika ord inom funktionell medicin.

Det som gör att jag gillar Nourishing Hope for Autism är att boken ännu förklarar begreppen metylering, sulfuration och transsulfuration. Jag ska inte beskriva dem här, men hon kommer alltså med den vetenskapliga förklaringen till hur det är meningen att kroppen ska avgifta sig och vad som brukar vara felet när det inte funkar som det ska. Hur de olika biokemiska processerna i kroppen påverkar varandra och vad som händer om kroppen har för lite av vissa viktiga näringsämnen för att kunna funka optimalt. Hur metyleringen är den som stänger av gener som kan leda till sjukdom, hur transsulfurationen både kan öka produktionen av gallsalter (som bryter ner fetter i vår matsmältning) och skilda proteiner (metallothioneins på engelska) som avgiftar tungmetaller och hur sulfurationen påverkar bland annat hur genomsläpplig blod-hjärnbarriären är och hur neuronerna utvecklas. Matthews hänvisar till forskning som pekar på att problem med metylering, transsulfuration och sulfuration är vanliga hos individer inom autismspektret, dit också adhd hör.

När man äter mat som inte passar ens kropp, åtminstone inte i det skick den är vid en given tidpunkt, så stressar det kroppen. Inflammation stressar kroppen, dålig matsmältning och parasiter stressar kroppen, tungmetaller och för många slaggämnen stressar kroppen. Dålig sulfuration kan också leda till att kroppen inte bildar melatonin som behövs för att sova, och dålig eller otillräcklig sömn stressar också kroppen. Att vara specialbarn och känna att man har svårt att tänka, svårt med impulskontrollen, svårt att greppa helheter, är väldigt stressande. Och att bli bemött fel, oförstående, vilket är väldigt vanligt för specialbarnen är väldigt stressande det också.

Dessutom råkar just vi ha våra personliga erfarenheter av ett dysfunktionellt familjeliv.

Så jag ser det som händer A som en stresskada. Som mycket annat också, men i huvudsak som en stresskada med många orsaker.

Och vad händer i kroppen när man har stress? Jo, föst pumpar adrenalinet i kroppen, och man får en fight-flight or freeze-respons. Sen kommer kortisolet in i blodet. Och det påverkar blodsockerbalansen. För hela poängen med att man upplever stress och kortisolet kommer in i blodet är att vi ska kunna springa bort från den tiger som finns på savannen eller vad hotet nu kan vara som stressar oss. Så då hjälper kortisolet oss att få ut glukos (socker) från cellerna in i blodomloppet så att våra muskler får energi att springa iväg. Och när blodsockret höjs kommer insulinet och sänker blodsockret. Om vi blir stressade bara nångång ibland, och vi kan lugna ner oss och hålla oss lugna under den största delen av tiden, så kan man vara glad och tacksam över att evolutionen har gett oss ett så smart system att överleva hot. Men om man hela tiden upplever stress så blir det dysfunktion i HPA-axis, alltså knas i hur hypofysen (H) och hypotalamus (P som i pituary) ber binjurarna (A som i adrenals) att producera kortisolet, och knas i hur binjurarna kommer ihåg att meddela hjärnan (där hypotalamus och hypofysen sitter) att det räcker med kortisol nu. Efter långa tider av för högt kortisol orkar binjurarna inte producera tillräckligt med kortisol och man kan ha problem med för högt kortisol, för lågt kortisol eller fel nivåer av kortisol fel tider på dygnet.

Om kortisolet är i obalans, vilket det blir av för långa perioder av stress, så påverkar det blodsockret. Om binjurarna inte kan producera kortisol som får ut glukos i blodet kan man få lågt blodsocker vilket ger retligt humör och stressar både kroppen, själen och omgivningen. För högt blodsocker ger nedstämdhet och ångest. Som också stressar kroppen. Att balansera blodsockret är alltså en viktig komponent i att balansera både humöret och vardagen.

Kortisolet är dessutom ett sådant hormon som stjäl av andra hormoner. Det bildas av pregnenolon, och om kortisolet tar för mycket pregnenolon så blir det mindre kvar att bilda andra hormoner av. Det är en komplex historia där allt påverkar allt. Men om man har knas, eller dysregulation i kortisolbalansen så behöver kroppen extra näring för att återställa sig och kunna skapa tillräckligt med andra hormoner också, inte bara kortisol.

Så det finns en massa biokemiska fakta och en hel del forskning som tyder på att våra dagliga val av vad vi äter faktiskt spelar roll för om våra gener är "på" eller "av", och hur våra kroppar fungerar. Och det finns en tydlig koppling mellan hur kroppen mår (hur väl den gör sig av med slaggämnen, hur tarmsystemet mår, hur balanserat blodsockret är) och hur själen mår och hur man klarar av att bete sig.

Beroende på hur allvarliga obalanserna är kan man klara sig långt med bara vettiga kostval, eller så behöver man specifikt utvalda kosttillskott för att komma i balans igen (eller för första gången i livet om man är född med näringsbrister och obalanser.

Känslig mun

A har en känslig mun. Det har jag vetat från början. Han har också ett överbett. Det har jag också vetat från början. Kombinationen väldigt sensoriskt känslig och behovet av tandkorrigering är inte optimalt. Det har jag också vetat länge.

Han hade svårt att få rett suggrepp som nyfödd, och det tog sina tio dagar innan vi fick amningen att funka. Och det handlade nog om det stora överbettet redan då. Och då var jag så mån om att amningen skulle funka att jag egentligen inte ville introducera napp för att inte förvirra sugtekniken. Så jag har ammat och ammat och ammat. Också i hopp om att amningen skulle stärka rätt muskulatur och minska överbettet. Men vid knappt elva års ålder kom budet ändå från tandläkaren: det var dags för tandkorrigering.

Vidden av känslighet i munnen märks på två saker, Dels hur selektiv A är med maten. Det får inte kännas fel i munnen, maten får inte ha fel textur och konsistens. Det får inte finnas något som han kan uppfatta som äckligt i maten. Inga senor, hinnor, bindväv eller fettklumpar i köttet, Inga ben i fisken. Inget som kan kännas för slemmigt, som aubergine eller avokado eller squash/zucchini, även om överraskare som burkchampinjoner nog funkar (rå champinjon funkar också, men ingen tillagad svamp). Och så finns det smaker som inte funkar, som tillagade grönsaker (råa går bra, det är fräscht). Sen ska maten helst inte vara blandad. Grönsakerna ska helst vara i stavar och inte sammanblandade i en sallad, grytor och soppor är inga favoriter heller. Det lysande undantaget är lasagne.  Där går det bra att såsen och köttet och pastan är sammanblandade. Annars kan han helst vilja äta biffen skilt och pastan/potatisen skilt. Och maten ska helst vara lagad med omsorg, även om man steker färdiga köpisfiskpinnar. Om man värmer gamla rester utan att göra nåt skilt med dem, utan att engagera sig i dem för att man samtidigt håller på med något annat också så kan man inte räkna med att han äter speciellt mycket. Vilket kan leda till blodsockerfall senare, och utagerande beteende.

Det andra som visar på känsligheten i munnen är allt som har med tänder att göra. Tandsprickningsfasen, från fem månader till 2 1/2 år var apjobbig. För han kände att det hände saker i tandköttet när tänderna växte, innan de ens kom fram (då det kunde göra direkt ont). Men redan det att han kände att tänderna växte i tandköttet gjorde honom orolig och han hade svårt att sova. Och ville ammas hela tiden nattetid. Varannan timme, rättare sagt. Och det var tungt.

Jag försökte med homeopatisk chamomilla, som är medel nummer ett vad gäller tandsprickning. Och trots att alla A:s öroninflammationer gick om med homeopati och vi har sett att han i vissa situationer reagerar bra på homeopati så funkade chamomilla inte alls. Vi testade andra homeopatiska kombinationer, jag frågade runt av alla utövare av alternativa terapier som jag stötte på om de kunde hjälpa. Men eftersom jag fick back på allt och var desperat för att jag behövde sova så gav jag värkmedicin. Flytande panadol. Som inte hjälpte speciellt bra det heller. Pronaxen var starkare, det gav jag också. Kombinerade dem båda. Jag mådde pyton av det för att jag visste att man inte ska ge värkmedicin hela tiden. Kroppen vänjer sig och kräver större doser för att medicinen ska ha någon effekt. Och alla mediciner har biverkningar. Panadol är ytterst belastande för levern. Så jag försökte låta bli. Ammandet lindrade. Så jag ammade. Och kände hur A sög i sig energi som jag själv hade behövt. Han blev kissnödig och jag blev hungrig mitt i natten. Men inget annat hjälpte.

Det var tunga tider och vid ett år och fyra-fem månader fick A sin första öroninflammation. Jag vet ännu inte om det var dagisstarten i sig fyra månader tidigare, om det var de myckna mjölkprodukterna som han fick där, eller om det var de två sprutorna influensavaccin som han fick med en månads mellanrum, den andra när han redan var förkyld, som blev för mycket för hans immunförsvar. Eller om det var kombinationen. Men hur som helst blev A sjuk och hann inte bli frisk mellan varven innan nästa akuta otitis media gjorde livet ohållbart för oss igen. Så då sov vi ännu sämre. Och värkmedicinen som han fick hjälpte ännu sämre. Det tog från december-januari till mars innan han blev frisk, då vi slutade med mjölkprodukter. Nästa vinter kom öroninflammationerna tillbaka, och de tog slut först på vårvintern då A opererades för adenoiden, nässvalgtonsillen. Genast efter operationen fick han en hejdundrande otit då trumhinnan sprack, men sen efter det har öronen varit så gott som helt friska.

Men det jag skulle berätta om var att A hade fått så mycket värkmedicin på grund av tandsprickningen så den värkmedicin jag fick ge efter operationen inte hjälpte tillnärmelsevis tillräckligt. A hade jätteont efter opertationen, och det pågick i tre tunga dagar. Först när lillebror K var med om samma operation i fjol och egentligen inte hade ont alls, förstod jag proportionerna av hur ont A hade haft det. Men jag vet ju inte hur mycket det beror på att han hade fått så mycket värkmedicin att den slutat fungera och hur mycket det handlar om att han känner smärta så intensivt.

Vi har försökt leva hälsosamt och inte äta så mycket socker. Men A har inte ännu den finmotorik som krävs för att borsta tänderna perfekt och för något år sedan fick han två små hål i tänderna som måste borras. Jag var med honom till tandläkaren och det var fruktansvärt. Först var han rädd för bedövningssprutan. Men det hemska var att den inte hjälpte. Det gjorde supermegaont när tandläkaren skulle borra. Och det var två hål. Och A var inte samarbetsvillig.

Följande gång han skulle till tandläkaren lät jag barnens far följa med. Men då tyckte den tandläkaren att det som hade blivit på hälft första gången inte var så farligt, så han lät det vara. Gången efter det ringde jag tandläkaren på förhand, och han fick ta en illasmakande medicin, Dormicum, som gjorde honom medgörlig. Tandläkarbesöket gick bra, men jag fick senare veta att medicinen var släkt med diapam. Verkligen inte kul läsning det heller, känns inte bra att ge sånt åt ett barn.

I våras kom budet att A behöver tandreglering. I början på oktober fick A en aktivator, en plastgrej som är gjuten enligt hans mun och som ska tvinga övre käken bakåt och nedre käken framåt. Man ska ha den på natten när man sover. Hela grejen är den att den ska kännas, annars är den inte verksam, men den ska inte nödvändigtvis göra ont. Man spänner fast den i en så kallad mössa som ska dra sådär lagom.

Ni kan ju gissa om A klarar av att sova med den. Men det får bli ett annat inlägg.

Soul time och att ladda sina batterier

Flera inlägg har nu handlat om hur j-ligt det kan vara ibland.

Men för rättvisans och balansens skull ska jag också komma ihåg att skriva om sånt som går bra också.

Vi har haft så sköna dagar nu.

Igår kom barnen hem från en natt hos sin pappa, och de hade både skrinnat (jo jag vet att det heter åka skridsko i stället för att skrinna men nu är vi i Finland och jag skriver som vi pratar här) och simmat i simhallen. Så de hade fått röra på sig ordentligt när de kom hem. A gick automatiskt till datorn medan jag pratade med pappan, men jag fick honom därifrån ganska enkelt när pappan sa att de nog ha haft alldeles tillräckligt med skärmtid under veckoslutet,

För någon vecka sedan införde jag begreppet "soul time". Varifrån begreppet kom vete fåglarna, men tanken är att ingen är på någon skärm men alla gör nåt som de på riktigt tycker om att göra, något som ger själen näring.

K och A som älskar legon, och som inte har så många legon hemma hos pappa men enorma mängder hemma hos mig, gick rakt till legona när jag sa att skärmtiden var slut.

Sen lekte de jättefint med legona i över tre timmar.

Först var K lite uppochner som han kan vara när han kommer hem från pappan. Men jag tog honom i famnen och bad honom visa den nya legokatalogen för mig. Vilket han gjorde och då lugnade han ner sig. Jag frågade barnen hur hungriga de var och lagade mat i lugn och ro. Barnen kom till matbordet när jag bad dem (vilket inte alltid händer eftersom de drabbas av "jag ska bara" och är så inne i sina lekar eller det de håller på med på datorn att de inte "hinner") och de smakade på mitt nya bröd enligt ett nytt recept och gillade det. Efter maten gick de tillbaka och lekte jättefint igen.

Ett tag slängde K legon på golvet, men när jag bad honom berätta vad problemet var så kunde A lösa det, det var en legobit som hade fastnat inuti en annan legobit.

Emellanåt blev det små konflikter när de ville olika, men det mesta löste de själva. Eller så resonerade vi tillsammans kring hur man delar på husdjuren i deras lek, eller hur man turas om att ta hand om legobebisarna.

Jag låg på soffan och läste en bok, när middagen väl var undanstädad. Drog för gardinerna och satt på mysbelysning när det hade mörknat ute. Jag erbjöd dem alternativen att titta på barnprogrammet på teve eller att fortsätta leka en stund till, och K valde att se på teve. Det gjorde att jag fick skynda på A också att avsluta leken för jag visste att sätter man på en skärm så samlas vi alla framför den. Men då hade de haft tid att leka i närmare fyra timmar (minus tiden de åt middag).

Sen fick jag nog styra dem med fast hand så att de lyckades äta sitt kvällsmål och sköta kvällsbestyren. Och när vi väl kom till sängen så ville barnen bara prata prata prata för de hade så mycket på hjärtat.

K har haft svårt att somna, han har drabbats av tankar på att han är dålig eftersom han just håller på att lära sig att skrinna och ännu inte är briljant på det. Men det faktum att han hade haft en så skön eftermiddag gjorde att han slappnade av snabbare än tidigare kvällar.

Samma flow har vi känt av också tidigare dagar, tack vare satsningen på obruten tid att göra vad man vill utan skärmar.

Jag är inte emot skärmar. Jag ÄLSKAR de möjligheter som internet ger mig, till information, till djupa kontakter med likasinnade på olika ställen på jordklotet. Att känna att jag inte är konstig utan en del av en subkultur som finns på flera olika ställen och nätet är det ställe där jag kan känna mig normal och söka stöd och få nya insikter.

Men skärmar är beroendeframkallande, dopaminkickarna som man får av dem gör att man så lätt fastnar framför skärmen. Oberoende av ålder och jag är den första att erkänna att jag alldeles för lätt slarvar bort en massa tid vid skärmen. Så jag behöver strukturer och en motvikt.

Det här med att man behöver balans mellan det man tar in och det man ger ut, det man suger i sig och tiden man behöver för att bearbeta det man har tagit till sig, det har jag ju inte den första som har kommit på. Rudolf Steiner har en tanke om inandning och utandning, och har jag förstått den rätt så handlar inandningen om att ta in stimuli och utandningen om att processa dem. Och det finns många flera som har tänkt i samma banor.

Jag har tidigare talat mycket om att "ladda sina batterier" och bett A identifiera vilka batterier som behöver laddas. Är det en stunds ensamhet, är det en stunds lek, är det en stunds närhet, är det fysiska batterier som att äta, gå på toaletten eller sova? Egentligen är det här samma sak. En stunds ledighet från det konstanta flödet av stimuli och måsten. En chans att känna efter hur det känns i kroppen, och att lyssna på de impulser som kommer inifrån. Och ro att göra det man vill göra, att agera på de impulser som kommer inifrån om de är respektfulla.

När A skulle komma igång med vardagen igen efter jullovet var han upp i varv och behövde melatonin i pillerform för att somna. Jag ser en del av hans problematik som en stresskada. Och vi stresskadade människor behöver stunder där vi bara får vara, där vi får vara kreativa på vårt eget lilla eller stora sätt. Där vi får ladda våra batterier. Efter dagar då vi har hunnit med soul time i en timmes tid efter middagen och inte behövt varva upp nämnvärt efter det, så har vi haft mycket lättare att somna. Det är klart att man behöver den aktiva tiden också. Men hellre tidigare på dagen. Och fastnar man vid skärmarna så blir behoven av både soul time och den aktiva tiden så uppdämt att det blir svårt att hinna med allt. Och ju mera i behov av att ladda batterierna, ju längre "nedför backen" som A hamnar, desto svårare är det att skuffa undan honom från skärmarna.

Termen skärmfritt påminner om vad man inte ska göra, att skärmar är förbjudna. Termen soul time fokuserar på det man FÅR ladda. Och det går bättre hem hos vem som helst att fokusera på det positiva när man ska "sälja" ett koncept. Och ja - jag måste själv också hålla mig borta från skärmarna när jag utlyser soul time. Och det gör att jag lyckas läsa flera böcker än vad jag annars skulle göra, när jag inte heller får scrolla genom facebook. Det gör också mig gott!

När är gräl sunda och när är de osunda?

Ännu en text som är någon månad gammal. Just nu har vi en lugnare fas, men hösten 2016 var tung på många sätt. Jag hade pratat med terapeuterna på sjukhuset där A får terapi och nämnt om min oro inför syskongrälen. Jag lyckades inte förklara ordentligt vad jag menade, så när jag kom hem skrev jag detta (milt redigerat) för att förklara hur jag menade.

När [terapeuten] sa att ensamma människor mest önskar sig någon att gräla med, så tror jag att jag förstår vad hen menade. Att gräl inte är farliga utan tvärtom nödvändiga för utvecklingen. Och jag håller med till en viss gräns. Men jag har sett hur destruktivt det kan vara på andra sidan av den gränsen.

Och det finns en gräns mellan sunt gräl och att destruktivt och gränslöst släppa ut sitt illamående på en annan människa:

Jag brukar lyssna ett tag medan A och K grälar. Och om det bara är kort och de sedan hittar en lösning som båda kan gilla (utan att K igen en gång lägger sig platt och inte respekterar sina egna gränser och känslor) så låter jag dem lösa grälet själva. Om det känns att de är jämnstarka och att A tränar att se andras perspektiv och hitta lösningar.

Men för det mesta är det inte så. När A går över K som en ångvält. När K backar gång på gång och påstår att han inte vill det som han ville bara för att A inte beaktar K alls, då ingriper jag och stöder K och påminner dem om att alla som är med i leken ska få vara med och bestämma och att man måste hitta lösningar som fungerar för alla som är med.

Och när A är på väg “nedför backen” så handlar det inte om ett sunt gräl utan om att han mår illa och försöker få andra att må ännu sämre än vad han mår så att han kan känna sig bättre. Och där hoppas jag att terapin kan hjälpa honom att inse att det finns andra alternativ att sköta sitt eget illamående (identifiera vilka batterier som behöver laddas och så ta hand om sig själv genom att äta eller vara ensam eller gå på vessan eller vad det nu kan vara han behöver i stunden). Och att det finns gränser för hur man får bete sig mot andra människor och att han kan respektera andra människors gränser (hur lär han sig känna igen dem, förresten?).

När A är på väg nedför backen så blir han mer och mer gränslös i sitt beteende.

Och det påminner mig om hur min ex, barnens far behandlade mig, och ibland också A medan vi ännu bodde tillsammans.

Och nej, jag behöver inga föreläsningar om hur barnens far och A är helt skilda människor och inte heller några föreläsningar om att jag inte ska projicera mina egna erfarenheter och psykiska sår på A:s beteende mot antingen K eller mig. Jag försöker vara extra noga med det. Men det är också mitt ansvar som uppfostrande förälder att försöka se till att de människor som A kommer att vara nära som vuxen inte råkar ut för samma psykiska traumor som jag råkade ut för från barnens fars sida. Jag har ett ansvar som förälder att göra vad jag kan för att A ska lära sig att man måste beakta och respektera andra människors gränser.

När min ex/barnens far mådde dåligt kunde han ofiltrerat skälla ut mig med fruktansvärda ord, där han inte tog ansvar för någonting som han sade utan projicerade alla sina värsta känslor på mig. Han kunde skrika åt mig allt om hur dålig jag var utan att överhuvudtaget reflektera över att han själv också kunde ha betett sig illa eller ha några mindre trevliga egenskaper själv. Jag sa till att det där var fel mot mig, att jag inte ville vara hans emotionella roskis. Och när han hade lugnat ner sig så förstod han det på ett intellektuellt plan men han konstaterade bara att han inte har andra sätt att få ur sig allt det negativa inuti och att det blir bara ännu värre om han inte får ut det. Och att det är synd att jag som är närmast måste stå ut med det. Men eftersom han inte såg andra sätt att handskas med situationen och inte heller försökte hitta nya lösningar så bara fortsatte han, gång efter gång. Utan gränser.

Den sista gången som barnens far skällde ut mig riktigt ofiltrerat var den sista julen vi bodde tillsammans. Han, som hade varit arbetslös och haft gott om tid, hade inte städat alls inför julen, medan jag hade studerat intensivt plus att jag hade huvudansvaret för A OCH var gravid och trött. Och jag skötte alla julklappsinköp. Men jag orkade inte julstäda, utan valde att umgås med släkten som kom på besök från Stockholm någon dag före jul. barnens far blev sjuk i förkylning eller influensa. Han var naturligtvis bjuden till mina föräldrar, men han kände sig så sjuk att han valde att stanna hemma medan jag tog A med för att fira jul med släkten. På julannandagen hade barnens far tillfrisknat såpass mycket att han tog sig ut till butikerna och luftade på sig. Men sen började utskällningen, Han skällde ut mig för att jag inte hade städat. För att han skämdes över mig. För att allt var fel på mig. För att jag inte var en riktig kvinna, för att jag inte brydde mig om mitt hem. Och han var riktigt elak. Allt detta skedde inför A, då 4 år, som blev så upprörd över det ofiltrerade hatet att han sprang efter sin pappa och slog honom i rumpan med knytnävarna. Axel försökte skydda mig. Och barnens far brydde sig inte om att Axel hörde hur han spydde galla över mig.

Efteråt har barnens far sagt att han överhuvudtaget inte kommer ihåg händelsen.

Dagen efter hade jag en träff med min moster. Jag ville berätta för henne vad som hade hänt utan att A hörde det. Jag hade hoppats att barnens far skulle vara borta hemifrån, på stan, i butikerna som han brukade. Men han hade redan hunnit komma hem när min moster kom på besök. Så jag måste gå ut på promenad med min moster för att kunna tala ostört. Det var minus femton grader ute och jag ville inte ta A med ut, dels på grund av vädret, dels på grund av vad jag ville säga till min moster. Så jag tvingade A att stanna hemma med sin pappa. Men det var svårt. För A var rädd för sin pappa efter det han hade upplevt dagen före. Han ville inte släppa mig när vi skulle gå ut. Och han hade skrikit och vägrat vara nära sin pappa i 45 minuter i sträck medan moster och jag var ute på promenad. Det gjorde ont i mig att lämna A med sin pappa. Men under den promenaden sa min moster till mig att jag måste skilja mig. Och jag insåg att det var det enda jag kunde göra för att rädda mina barn från den psykiskt giftiga miljö som vi levde i. Jag orkade inte älska mig själv tillräckligt för att komma ur äktenskapet, men jag orkade kämpa för A och den ofödda K. När jag kom hem fick jag höra hur illa A hade haft det och hur hjälplös barnens far hade känt sig.

Det här var något jag kom att tänka på när [terapeuten] sa det där om att man inte ska vara rädd för gräl. Det ska man inte heller. Men den situation vi var i var inte sund. Och jag vill inte att A ska fastna i samma beteende som sin far. Och jag vill inte att K ska vänja sig vid att ta skit från A och inte kunna försvara sina gränser. Det som jag aldrig lärde mig som barn.

Barnen behöver rollmodeller som visar vad som är ok och vad som inte är det. Och jag behöver träna på att hålla fast vid mina gränser. Jag behöver också bli bättre på att inte trampa på A:s gränser, och där är det bra att ni [terapeuter] håller mig alert och ser till att jag inte gör det, för sånt kan hända i bara farten när jag inte tänker efter. Men jag vill också att ni respekterar mina gränser, det är enda sättet för mig att vänja mig vid att jag får ha gränser och att jag kan förvänta mig att de respekteras och att man kan säga förlåt om det sker övertramp. Och jag vill bli sedd och trodd. Många gånger när jag säger något så finns det en lång förklaring bakom min åsikt. Ett psykiskt sår från tidigare. En tung erfarenhet med A, och en genomtänkt åsikt och strategi för hur jag handskas med något.

Jag är också nyfiken på hur man helar sådana psykiska sår som A fick av sin pappa den där julannandagen. Vuxna kan prata om sånt i terapi, men barn som inte medvetet kommer ihåg sådana händelser, hur gör man då? Såna erfarenheter kan ju spöka i nya situationer, då känslostormarna blir extra tunga, till exempel kring klassläraren som också är en emotionellt otillgänglig man precis som barnens far ofta var medan vi bodde ihop. Sånt vill jag gärna också förstå hur den vård som han får kan hjälpa honom. Och hur jag (och barnens far och andra män) med vårt bemötande kan hela honom från de sår han fick i sin tidiga barndom.

En jobbig kräsenhet

Det här är en fortsättning på det förra blogginlägget om nedförsbackar och blodsocker. Och det beskriver läget för några månader sedan.

A är selektiv med maten, och det lär vara vanligt inom adhd och autismspektret. Det handikappar vår vardag på olika sätt redan utan ambitionen att bota utmattningen och blodsockerkänsligheten. Men när jag dessutom ser maten som medicin så blir det ännu viktigare att han kan äta mångsidigt. För att “lura” i honom tillagade grönsaker blandar jag i till exempel kokt mosad blomkål, zucchini eller palsternacka till och med i pizzadegen. Men det tar tid och ork att göra det. Och den tiden och orken skulle jag hellre sätta på att bli frisk själv, eller att hinna och orka jobba. Naturligtvis orkar jag inte vara superambitiös med maten hela tiden, visst får han fabriksproducerade fiskpinnar också. Men att inte ge A näringsriktig mat (och hårt processade halvfabrikat är inte bra mat) är som att veta att man har medicin som kan bota honom och välja att inte ge honom den medicinen. Eller att servera honom medicin/bra mat bara för att konstatera att han inte får i sig den. Visst har man rätt att inte tycka om allt, men när selektiviteten gör att det blir jobbigt att bli bjuden på mat eller äta på restaurang eller att matlagning och ätandet tar upp för mycket av tiden och energin hemma, då blir det handikappande.

I skolan äter A sällan tillräckligt. Dels för att han inte alltid känner hunger när han är lite upp i varv som han är i skolan, dels för att han inte “hinner” eftersom han vill ut på rast. Maten i skolan är sällan aptitlig ens för folk med mindre kräsna smaklökar, och för A blir det flera gånger i veckan för jobbigt att äta tillräckligt. Vissa dagar är maten ransonerad, man får bara ta ett visst antal fiskpinnar till exempel, och då kan han inte få i sig tillräckligt med mat fast han äter hela sin portion. Andra dagar blir han inte mätt för att maten innehåller för mycket kolhydrater och för lite protein och fett, som dagarna då det är gröt på menyn. De dagarna beter han sig riktigt besvärligt när han väl har kommit hem, det är ofta de dagarna som han kraschar och blir fysiskt våldsam. Vi försöker “fixa problemet” genom att skicka med enorma mängder mellanmål, men trots att melliskexen som A godkänner är i hälsosammare laget så kan de inte ersätta riktig mat. Och han kommer sig för att äta mellis ungefär hälften av dagarna nu. Och då har jag ändå engagerat assistenten i åk 3-6 att försöka påminna A om mellanmålet och försökt be läraren att införa en rutin om mellis en bestämd rast, och det fungerar ändå inte bättre än så här. I skolan beter han sig, men ju lägre hans energinivå har hunnit sjunka innan han kommer hem, desto jobbigare kraschar han. Ibland kraschar han inte samma dag, utan  de låga energinivåerna förvärras av flera dagar av för lite mat, och så kommer en stor våldsam urladdning när han ätit för lite flera dagar i följd.

Om en maträtt är ny så tar det tid för A att vänja sig vid den. Om han nånsin gör det. Grönsaker, som borde vara basen för maten vi äter (också enligt de officiella kostråden, tänk tallriksmodellen) lyckas han bara äta i rå form med några undantag. Majs funkar. Men inte några kokta eller tillagade grönsaker annars. Det är fint att han äter många råa grönsaker, men de mättar inte speciellt mycket, och det finns många maträtter som han vägrar att äta på grund av grönsakerna. Man får helst inte blanda mat heller. Köttet ska oftast vara skilt, pastan skilt och grönsaksstavarna ska helst serveras före den varma maten. Sallad kan vara jobbigt, för där har man ju blandat olika sorter. Soppor och grytor går inte hemma, hos pappa lär siskonkorvsoppa funka, så det visar ju att beteendet går att påverka. Men hemma äter A kontinuerligt för lite om jag serverar soppa. Och om jag lagar köttsoppa så kan jag ju inte äta resterna själv, eftersom jag inte äter kött.

Vad gäller kött så blir det tvärstopp om han hittar senor eller bindväv eller fett. Så jag serverar mest malet kött i olika former och hemlagade chicken nuggets gjorda på bröstbitar rullade i polenta. På grund av blodsockerkänsligheten behöver A uttryckligen kött, det går inte med lättare vegetariska alternativ. Han klarar sig en eller två dagar utan kött, sen blir han retlig och nedförsbacken pekar brant neråt. Fisk äter vi alla tre, så jag skulle gärna utöka mängden fisk som vi äter. Men även om A äter lite fisk (utan ben) så äter han ofta ganska lite, jag misstänker att han är rädd för ben eller att han inte är riktigt bekväm med smaken eller konsistensen. Och då får han i sig såpass lite protein att han är på väg nerför backen igen.

För det mesta vill han ha pasta, om jag serverar potatis eller ris så äter han ibland med god aptit, ibland kommer väggen emot och det blir tvärstopp och jag får slänga bort maten. Jag vill ju helst inte slänga rester utan servera dem nästa dag igen. Men A märker genast om jag har lagt ner mitt hjärta i maten och till exempel förvandlat gårdagens rester till en välkomponerad maträtt, eller om jag hastigt slänger ihop nånting och värmer det som inte dög igår heller. För om maten inte är tillagad med kärlek varje gång så äter han ytterst lite och sen är han på väg nerför backen igen. Men jag är urled på att koka pasta varje dag och pasta innehåller inte speciellt många nyttigheter heller. Och ibland blir han själv så urled på pasta att han vägrar äta det också. Det finns ju nyttiga alternativ som quinoa också, men jag tror att han skulle behöva flera rollmodeller än bara mig för att våga ta till sig ny mat, och att rollmodellerna inte är en engångsföreteelse utan de finns med i vår vardag kontinuerligt.

Om han äter för lite under en måltid är det nuförtiden ingen katastrof förutsatt att nästa måltid kommer snabbt och den är god och mättande och A äter mycket. Men det ställer höga krav på att alltid ha goda och mättande mellanmål hemma. Det duger inte att alltid ha frukt hemma, frukten lyfter blodsockret för mycket och ger inte tillräcklig mättnad, detsamma gäller bröd. Så jag får lov att baka ugnspannkaka eller fröbröd eller matiga muffins med tillsatta grönsaker och proteinpulver och hitta på en massa och det kräver tid och engagemang som jag ibland har, ibland inte har. Om Axel till exempel åt ägg med gulan också, eller olika korvar och uppskärningar eller andra mera mättande pålägg så skulle det också hjälpa. Men som det är nu så får jag lägga ner en massa tid och ork på att fixa matiga mellanmål om maten i skolan eller hemma inte är tillräckligt läcker. Och jag vill ju att han lever på morgonmål, lunch och middag i huvudsak och att mellanmålen spelar mindre roll, just nu är det tvärtom.

Ju längre nerför backen A kommer desto kräsnare blir han, och till slut hamnar han i vad jag kallar ett ätstörningsbeteende. Först går det så att mat som han tidigare har godkänt och klarat av att äta plötsligt inte duger. Till sist kan han känna hunger och veta att han borde äta, men han klarar inte av att äta ändå. Inte ens sånt som han vet att är gott. I svåra fall har knappt ens choklad fungerat. Jag har lärt mig att lämna A ifred med något riktigt gott och låta honom ligga och läsa eller liknande och hoppats på att han i lugnet kan komma över sin tröskel. Men om han är mitt inne i kampen så vill han bara trotsa och känner ingen hunger och då fortsätter kampen (och ofta våldet) tills han har lugnat ner sig och mjuknat och vill samarbeta.

Han vet också om hur viktigt det är för honom att hålla blodsockret jämnt, och hur viktigt det är för mig att han gör det för att undvika de här våldsamma utbrotten som skadar oss alla. Så han använder det också lite som ett maktmedel. Han säger att han ska svälta ihjäl sig när han inte bryr sig om att leva, och jag försöker lära mig att inte triggas av det.

Blodsocker, uppförsbackar, nedförsbackar och energinivåer

Just nu är vi inne i en lugnare period, men bara för några månader sedan var läget detta. Jag hittade en gammal text som jag klistrar in här, eftersom den passar in i bloggens syfte.

A är extra känslig för svajigt blodsocker och han blir aggressiv och kan inte styra sitt beteende när blodsockret sjunker för lågt. Det har direkt fysiologiska orsaker, den obalans i kortisolproduktionen som kronisk stress ger upphov till gör att hela kroppen kommer i obalans. Och en ökad blodsockerkänslighet är en vanlig konsekvens av detta, och i A:s fall är det extremt tydligt. För lågt blodsocker ger upphov till en kamp-flyktsituation och då tar reptilhjärnan över och kontakten till den tänkande delen av hjärnan stängs av. Det går inte genast, det är en nedförsbacke, och om man hinner äta innan blodsockernivåerna blir för låga så kraschar han inte.

När han är på väg neråt blir han trött och flexibiliteten minskar, han känner att kroppen mår dåligt och att han inte orkar något men han vet inte varför. De första tecknen är att han blir retlig och säger elaka saker. Drar krokben för K i flykten, utan att K har provocerat honom, eller säger sårande saker utan att bli provocerad själv först. Detta märker A inte själv, och jag har försökt säga till honom att han ska stanna upp och tänka efter när han tycker att andra börjar verka irriterande. För lösningen är i det skedet att han funderar på vilka batterier han själv behöver ladda. Alltid är det inte mat, det kan också vara toalettbesök, behov av att röra på sig, eller att få vara ensam en stund. Stora känslostormar gör också honom mycket trött och energilös och förvärrar situationen. Men ofta är det mat. Ibland försöker jag göra honom medveten om att han behöver ta en paus och känna efter vilka batterier han behöver ladda så att han själv kommer på att han har ett problem och vilken lösning han ska ta till. Ibland kommer jag bara med en skål mat till honom, om han eller jag har för fullt upp just då för att orka ta detta som en “pedagogisk stund” då han ska lära sig någonting.

Hungerkänslan och blodsockret är inte alltid i synk. Många gånger går blodsockret ner utan att A märker av någon hungerkänsla. När han är mitt inne i något, när han är lite upp i varv (också av något positivt) så märker han inte sin hungerkänsla. Det stora problemet är när det är hett länge, det har vi talat om tidigare. Men också i skolan har han problem med att äta tillräckligt. Maten i skolan är inte god och när han är i skolan så är han lite upp i varv. Han hinner inte känna efter. Han hinner inte äta mellanmål för det tar tid från att vara ute på rasterna och han vill inte ta sig tid att göra något tråkigt som att äta när det finns roligare saker att göra. Hemma kan det vara att han inte hinner känna någon hunger när han är mitt inne i en viktig lek, inne i det han gör på datorn eller inne i den bok han läser.

När kroppens energinivåer går neråt från den fas då han är irriterad så minskar flexibiliteten radikalt. Han kan inte stiga upp från datorn och ge plats för andra när hans datortid är slut, man måste fysiskt skuffa bort honom. Och samtidigt blir han mera och mera kräsen ju längre ner han sjunker. I detta skede får man vara ganska så bestämd med honom och också markera fysiskt var gränserna går. Han blir ljudkänslig och skriker i falsett för att visa hur stressad han är och hur mycket alla andra irriterar honom genom att vara glada eller leva normalt.

Till slut kraschar han. Han går till attack rent fysiskt, river i håret, slår, sparkar, spottar och skriker högt. Jag skriker åt K att hålla sig ur vägen och håller i A så att han inte kan skada mig fysiskt. Jag brukar också skuffa ut honom på balkongen eller ut genom dörren och kommer alltid med själv för att komma till en annan situation och provocera fram ett beslut om att inte fastna i kampen. Jag är bestämd och låter inte den delen av honom som är fast i kamp-flyktbeteendet få några fördelar. Men jag är vänlig med honom och försöker lugna ner honom och etablera en kontakt mellan mig och honom, och få honom att koppla in den reflekterande delen av hjärnan. Jag talar om att han ska välja att samarbeta och välja att ta hand om sin kropp. Samtidigt försöker jag se till att han inte kan vara fysiskt våldsam med mig. Detta blir svårare och svårare ju större och starkare han blir, och jag skulle så gärna se att han inte hamnade i de här situationerna mera. Han blir ju själv också så skamsen efter de här utbrotten och han har ingen aning om hur han hamnade mitt i kampen. När han har gjort mig fysiskt illa skäms han mycket och går i lås av det. Igår när han hade skallat mig så att jag bet ihop tänderna så hastigt att jag bet sönder en bit av två tänder sa han att han är i sitt eget jail. (jag: du sa att du är i ett fängelse. Består fängelset av att alla andra är dumma och du tycker synd om dig eller består fängelset av att du vet att du har gjort något dumt och du skäms över det? A: det senare alternativet) Sen fick jag använda resten av kvällen för att övertyga honom om att han och hans gärningar är två skilda saker, och att han är värd att älska och att han är värd att älska sig själv. Jag blev riktigt rädd för hur djupt det gick och hur illa han mådde.

Det att A har de här utmaningarna med “nedförsbackarna” leder till praktiska problem. Vi kan sällan vara längre borta utan att ha mellanmål med, mellisar som jag ska hinna planera och laga. Och jag har också en utmattning själv som jag ska hinna ta hand om, och förhoppningsvis kommer jag att ha ett jobb igen så småningom som gör att min tid och ork att både iaktta A:s energinivåer och rent praktiskt att laga mellanmål och mat minskar.

Jag är van vid att iaktta och tolka Axels energinivåer och kan komma med ett mellanmål eller försnabba tidtabellen för maten när jag ser att nedförsbacken börjar. Men detta kan inte skolan hjälpa med, och inte heller några barnvakter, de ser inte tecknen och kan inte reagera på dem. A kan till all lycka bete sig när han är med andra, men ju längre ned för backen som han har halkat medan han har varit med andra, desto hårdare kraschar han när han väl kommer hem. Och de krascharna har varit så jobbiga att jag har dragit mig för att söka nya barnvakter och att vara borta från barnen mer än nödvändigt. Men det är inte hållbart i längden. Dels måste A lära sig att själv identifiera hur han mår och när han behöver ladda sina energinivåer på vilket sätt, dels kan vi under en övergångsperiod behöva barnvakter eller stödpersoner eller någon som kan hjälpa oss med att hinna och orka med all matlagning och som känner till och förstår den här problematiken. Personer som vi inte behöver skämmas inför eller förklara oss inför. Men hur hittar vi dem?

Raising Your Spirited Child

En av de första böckerna som jag läste för att få ord på varför A är mera, reagerar mera och starkare på sånt som vem som helst reagerar på är Mary Sheedy Kurcinkas tegelsten Raising Your Spirited Child. Och den håller fortfarande.

Tanken är att allt är gråskalor, kontinuum, och det gäller också temperamentet. Men den kolugn människa i ena ändan, och en människa som reagerar väldigt starkt i den andra ändan. Och att man kan se de här reaktionerna i ett positivt ljus, hitta de positiva adjektiven och sidorna med de här starka personlighetsdragen, i stället för att stämpla dem negativt. Man kan förstå de starka reaktionerna även om man själv inte reagerar lika starkt, och det finns knep som man kan ta till i vardagen för att få livet att flyta på lite bättre.

Spirited är författarens egen term för barn som är intensiva (intense), som kan "fastna"/jumitera i det de gör och har svårt att byta uppgift (persistent), sensoriskt känsliga för ljud, lukt, ljus, texturer och stämningar (sensitivity), sådana som märker allt och tappar fokus (perceptiveness) och har svårt att vara flexibla (adaptability). Dessutom definierar hon fyra "bonusdrag" som vissa, men inte alla "spirited" barn har, och det är regelbundenhet (barn som inte verkar ha någon inbyggd klocka eller regelbundenhet), energi (vissa har en enorm energi, men inte alla spirited barn har det), negativ första reaktion (de behöver tid att vänja sig vid tanken på något nytt och säger nej för säkerhets skull först), och humör/mood (barn som ser glaset som halvtomt i stället för halvfullt).

Sheedy Kurcinka talar om temperament, och hon betonar att man kan ha ett spirited temperament OCH ha en medicinsk diagnos/medicinskt problem, eller så kan man bara ha spirited temperamentsdrag, de utesluter inte varandra. Det är inte föräldrarnas "fel" vilket temperament ett barn är fött med, och förälderns eget temperament spelar in i hur väl man funkar ihop. Hon talar om extroverta och introverta individer ur den synvinkeln att man måste veta hur man laddar sina egna batterier och hur barnen laddar sina batterier, så att man vet hur man ska göra för att orka i vardagen men också för att identifiera vad barnet egentligen behöver när barnet babblar på i all evighet och söker förälderns uppmärksamhet alternativt är överväldigat av alla stimuli och behöver stillhet.

Tanken är att identifiera vad som håller både barn och förälder i den "gröna zonen" då den tänkande delen av hjärnan är inkopplad och man har tillgång till empati och problemlösning. Och att känna igen de små tecken som visar att man närmar sig den "röda zonen" då då man är i "fight-flight or freeze", i det sympatiska nervsystemet, då det blir maktkamper. Föräldern måste lära sig att känna igen barnets tecken på att stressen håller på att bli för hög, och barnet (liksom föräldern) måste lära sig att förstå och känna igen tecknen i sig själv. Och hitta de praktiska knepen för att hållas i den gröna zonen (och att komma tillbaka från den röda zonen med så lite skada skedd som möjligt). Sheedy Kurcinka ger tips på ord som man kan använda för att förstå och acceptera sitt temperamentsdrag, se det positiva i det, men hon ger också exempel på lugnande aktiviteter som funkar på många individer med samma temperamentsdrag.

Intensiva barn kan behöva höra att de är väldigt entusiastiska, men också få ord för att deras kroppar har svårt att varva ner. De kan behöva tillräckligt med sömn och vila, men också lugnande aktiviteter som att bada/plaska i vatten, eller gräva i sanden (stranden eller sandlåda), få använda sina muskler genom att t ex hoppa på en trampolin. Barnet kan behöva få använda sin fantasi eller få läsa eller bli läst för. Humor är ovärderligt för att minska intensiteten i en situation där en explosion kan vara förestående. Och att ta en time out som inte känns som ett straff utan som en möjlighet till en paus.

Kapitlet om barn som "fastnar", persistence, handlar om att välja sina strider. Om att hitta bra sätt att förhandla med barnen. Eller genom att skapa en omgivning som är tillåtande, samtidigt som man har klara regler och kan säga nej när det behövs.

Kapitlet om känslighet handlar om att förstå hur starkt vissa individer kan uppleva olika stimuli, allt från sockor som har sömmar som trycker på tårna till bombardemanget av stimuli från medier eller shoppingcenter, och att veta när man ska dra ner på stimulansen. Kapitlet om perceptiveness, de som är lätt distraherade och tappar fokus handlar om hur man ska få barnen att höra det vi säger. Så att de inte går i lås, så att vi inte använder för många ord, så att vi säger det vi menar och inte berättar om det vi inte vill att de ska göra. Så att man håller fokus på det positiva, det barnet får och kan och inte på det som barnet inte får och inte kan. Kapitlet om flexibiltet, adaptability, koncentrerar dig på övergångar. Spirited barn har svårt med att avsluta en uppgift och gå över till nästa, och behöver förvarnas, de behöver få rimlig tid att avsluta det de höll på med, de behöver rutiner som gör livet mer förutsägbart, och de behöver hjälp med att handskas med besvikelser. Ibland kan man göra om en svår övergång/transition till en lek med hjälp av fantasin, men ofta gäller det också att planera så att man begränsar antalet transitioner. Och barnen kan behöva hjälp med att handskas med besvikelser som när de förväntade sig en maträtt till middag och så blev det en annan av någon orsak.

I ett kapitel diskuterar hon också bonusdragen oregelbundenhet, energi, negativ första reaktion och allvarligt sinnelag. Och hon tar också upp hur man ska handskas med vredesutbrott.

När man ska organisera vardagen så att en familj med en eller flera spirited personer identifierar Sheedy Kurcinka fyra steg:

1. Predict the reactions, förutse reaktionerna
2. Orgaize the settings, organisera omgivningen
3. Work toghether, arbeta tillsammans, samarbeta
4. Enjoy the Rewards, fira framgångarna

eller POWER. Hon har olika kapitel om stunder som ofta kan vara utmanande, och går igenom de olika stegen för varje kapitel. Och i kapitlen ger hon skilda tips för barn med skilda temperamentsdrag, dem som hon har gått igenom tidigare i boken. Kapitlen handlar om läggdags och nattvak, om måltider, påklädning, hur man funkar ihop med andra barn, semestrar, och skolan.

Boken var en upplevelse att läsa när jag hittade den då A var två år gammal. Äntligen någon som förstod, äntligen en känsla av att inte behöva vara ensam. Boken är praktiskt utformad och inte så teoretisk, och är extra bra för småbarnsföräldrar, även om författaren tar upp också exempel med barn i alla åldrar. Jag gillar det att hon försöker se de goda sidorna av varje temperamentsdrag, och att hon så ofta har underkapitel som "feeling good about" det drag hon diskuterar. Och hon ger också konkreta tips på uppmuntrande ord som vuxna kan säga till barn med de olika dragen som får dem att se sig själva och sina egenheter i ett positivt ljus. Hon ger också tips om hur den vuxna ska måna om sin egen ork och analysera sina egna temperamentsdrag för att se hur de passar ihop med barnets och hur man kan samarbeta för att lyckas så bra som möjligt.

Söker man mera teori eller forskning så ska man hellre välja en annan bok. Och söker man specifika lösningar för äldre barn och tonåringar så kan man nog få söka en annan bok i stället. Men som en första introduktion i ämnet intensiva barn och framför allt intensiva småbarn så fungerar boken mycket bra,

Att handskas med låsningar när barnet är äldre

Igår gick A i lås över nåt som han blev rädd för. Han har ett överbett och borde använda en plastgrej i munnen nattetid, en så kallad aktivator, som skulle tvinga övre käken bakåt och undre käken framåt. Men den känns fel i munnen, och A har väldigt känsliga sinnen till exempel i munnen. Vi har kämpat ett tag, och snart ska jag ensam till hans tandläkare för att diskutera alternativen.

För att A skulle veta vad vi antagligen kommer att tala om googlade jag hastigt fram bilder på tandställningar. Såna där "järnvägar" som vissa har i munnen. Jag visade dem två gånger, men kom inte med några löften eller hotelser. Jag sa bara neutralt att de kan vara ett alternativ till aktivatorn, men att man har dem hela tiden i några år och att matbitar lättare fastnar i dem och att de säkert känns mera än att ha aktivatorn på natten.

En stund senare gick A i lås. Han grälade med lillebror om hur leken skulle gå, och medan jag lyssnade på den gråtande K så låste A in sig på toaletten. Med en ihålig lögn om att han skulle kolla nåt i Skolboken så tog han med sig sin skolväska där hans smarttelefon var. Jag fick aldrig höra A:s version om hur han ville att leken skulle vara och vem som hade sagt och gjort vad. Vi har bara en toalett och jag triggas och blir nervös av att inte ha tillgång till badrummet när jag vill. Det är från den tiden då barnens far, min dåvarande pojkvän, kunde låsa in sig i 45 minuter på toaletten på morgonen och inte ta hänsyn till att jag också behövde till badrummet innan jag skulle fara till jobbet. Dessutom triggas jag av tanken på hur otryggt det är för K att mamma inte får A att öppna badrumsdörren om han behöver på toa.

Men jag lugnade ner mig och tänkte på att hotelser bara får honom mer i lås. Så när jag hade knackat på dörren några gånger, sagt att jag nog visste att han var på telefonen och att hans skärmtid faktiskt var slut för dagen så det inte var okej det han gjorde, då bytte jag strategi. Jag lät honom vara. Jag gjorde färdigt det jag ändå skulle göra, jag plockade undan efter middagen. Och sen sa jag till K att nu ser vi på Simpsons för att JAG vill det. Simpsons råkar vara A:s favorit för tillfället och det är skönt att han äntligen är så stor att vi kan ha lite liknande smak. Och jag "råkade" sätta på ljudet så högt att det skulle överrösta telefonen i badrummet. Och visst kom A till soffan för att se på Simpsons. Men han sa att mamma inte får prata med honom eller röra vid honom. En stund lät jag honom vara. Sen bytte jag plats så att jag satte mig bredvid honom. Han lät mig göra det. Sen smekte jag honom över håret för att igen etablera en vänlig kontakt, och ganska snabbt lät han mig krama honom och sitta tätt intill honom. Jag sa att det lät som om både K och A hade gjort både dumt och bra när de grälade, och att man kommer vidare genom att säga förlåt. För då trodde jag ännu att låsningen handlade om det. A sa förlåt i en vänlig och uppriktig ton, K som sällan är långsint sa ett lina vänligt förlåt och så var det inte mer med det. Men när Simpsonsavsnittet var slut och jag stängde av blu ray-spelaren smet A in i badrummet igen och låste dörren.

Jag lår honom hållas där i nästan en halvtimme, medan jag tvingade mig att göra andra saker. Sen blev jag sur och började ringa till hans telefon. Han svarade naturligtvis inte men det störde hans youtubetittande att jag ringde upprepade samtal. Jag knackade på och sa att jag har rätt att komma åt min toalett och min tandborste när jag behöver. Och han öppnade på de villkoret att jag inte skulle ringa mera. Att jag inte skulle komma in i bastun (där han var) och att jag inte skulle röra vid honom. Jag gick med på villkoren. Han låste upp och dök under tvätten som hängde på tork och lade sig på bastugolvet med sin telefon. Jag höll min del av överenskommelsen och skötte mina ärenden i badrummet medan jag förklarade för honom hur nervös jag blir när jag inte kommer åt badrummet (jagbudskap!) och att eftersom läggdags närmar sig så behöver K och jag komma åt hushållets enda toalett och tandborstar. Jag frågade A om jag kan lita på honom att han inte låser dörren på nytt om jag går ut och hämtar lillebror så att också lillebror får borsta tänderna. Det lovade A och ganska snabbt gled han i stället iväg till ett annat av sina favoritställen, vår Ikea Kura-säng med en båge av blått tyg över sig, så att sängen blir som en koja som ingen annan har tillgång till. Jag var glad över steget i rätt riktning och koncentrerade mig på K i stället. Som nog kände av spänningen i luften och det att A egentligen bröt mot reglerna och fick en massa extra skärmtid. Så han började krångla med hur mycket och vad han egentligen skulle äta som kvällsmål ännu. Jag försökte vara lugn, men jag känner nog hur jag misslyckas med tålamodet och hur K ofta blir förfördelad när jag är ensam vuxen hemma som ska handskas med alla slags låsningar och viljor.

Jag märkte intuitivt hur A uppskattade att jag respekterade hans gränser och villkor. Jag tror att jag sa högt hur jag uppskattade att vi nu fritt kom åt badrummet. Annars hölls jag borta från hans utrymme ett tag till. Men sen sa jag till honom att jag vill att han slutar använda telefonen kl. 19, så att han får en paus från det blåa ljuset från skärmarna i god tid före läggdags. Men att han fick stanna i "raketsängen" som vi kallar kura-sängen och att han får sova där om han vill. Han verkade gå med på det.

Tre  minuter före sju rusade han ner från raketsängen och hämtade telefonens laddare. Jag påminde honom om kl. 19, men han hänvisade till att då är det ju bara ännu mera bråttom att hinna allt på tre minuter. Jag lät honom ta laddaren till sängen och satte på radion för att veta exakt när klockan blev sju. Och först efter tidssignalen gick jag till honom och sa att nu håller vi överenskommelsen och jag ska ha telefonen. Men att han får stanna och läsa om han vill. Jag till och med hjälpte honom med sladdarna under sängen så att han fick ström till sänglampan igen. Och jag skyndade på K som gjorde allting vääääldigt långsamt vid matbordet.

När K äntligen hade borstat tänderna färdigt gick jag till A och sa att han skulle gå till badrummet och sköta kvällsrutinerna. Vilket han gjorde. Och sen kom han till sängen i sovrummet och hade munnen full av saker som han ville prata om. Mest om legon. För då ville han connecta igen, och det bubblade i honom av ett uppdämt behov av att berätta om allt han hade tänkt och kommit på. Vi pratade en stund om det han ville prata om, och K berättade om sina idéer. Jag lyckades fråga om det var tanken på tandställningen som gjorde att han gick så i lås. Ja, det var det, sa han. Jag sa att ingen tvingar honom att få tandställning nu genast, men att jag antar att tandläkaren kommer att nämna dem som ett alternativ till aktivatorn och att jag vill att han vet vad det då är som vi talar om. A frågade om jag hade sår i gommen och andra hemskheter som tandläkaren hade nämnt som möjliga konsekvenser av att inte korrigera bettet. Jag har själv haft aktivator och andra tandkorrigeringar i fem år, från A:s ålder upp genom hela högstadiet. Men jag har fortfarande ett överbett. Jag sa sanningsenligt att jag inte har haft problem med mitt bett, men att jag inte heller är åttio så jag inte vet vad som ännu kommer att hända. Och att jag inte heller vet om mitt överbett hade varit ännu större och jobbigare och haft flera konsekvenser om jag inte hade haft tandkorrigering i flera år. Att ingen heller kan veta säkert vilka konsekvenser det kommer att ha för hans bett om vi gör si eller så.

Ganska snabbt släckte vi lampan, och K somnade. A var lite upp i varv. Inte osunt, men ändå som att han inte riktigt hade hunnit med sin dag eftersom han hade varit i lås så länge och fått så mycket stimulans från telefonen under en sås stor del av kvällen. Så han fick till slut en halv melatonintablett för att kunna somna.

Varför gjorde jag som jag gjorde? En del av mig ville hellre få utlopp för den gamla smärtan, ville att A skulle LYDA och kanske straffas för att han bröt mot regeln med skärmtid och att låsa ut os från toaletten.

Men den medvetna delen av mig valde annorlunda. Den valde att satsa på vänlighet och anknytning och att vara en förebild för respekt, samarbete och att hålla överenskommelser. Jag kan inte behandla den här stora elvaåringen som en trotsig treåring längre och lyfta upp honom och bära iväg honom dit jag vill. Vi måste hitta andra sätt att handskas med låsningar som går ut på att stärka A:s egen motivation att samarbeta och göra "rätt".

Här inspireras jag av Gordon Neufelds bok Hold On to Your Kids och hans fem timmar långa men mycket intressanta föredrag om adhd och beteendeproblem ur ett utvecklingsperspektiv. Han argumenterar för att det är anknytningen mellan barnet och en eller flera vuxna som är det som gör uppfostran möjlig. Dagens barn lyssnar inte automatiskt på de äldre och vi lever inte längre i ett auktoritärt samhälle. Utan det är anknytningen som avgör vem barnet lyssnar på. Och om man låter sitt barns viktigaste personer bli jämnåriga kompisar, så gör barnet allt för att bli godtagen och accepterad av kompisen. Men en jämnårig kan inte ta ansvar för ett barns uppfostran, att styra och leda ett annat barn in i en mognadsprocess. Det kan bara en vuxen som inser och accepterar sitt ansvar. I Hold On to Your Kids argumenterar Neufeld för att man inte ska förväxla självständighet med jämnårigorientering utan man ska se till att man som förälder/lärare/annan viktig vuxen har ett starkt band till barnet. En anknytning som också ger barnet utrymme att utvecklas och mogna till en egen människa som är självständig på djupet. Och som kan fatta sina egna beslut, oberoende av vad kompisarna vill. Neufeld är inte mot kompisar och vänskapsband, han ser gärna att barn har vänner. Men hans syn är att att barnen mår bättre av att använda sig av en vuxens omdöme för att navigera sig genom mognadsprocessen. i stället för att försöka passa in bland andra barn. I föreläsningen betonar han också vikten av att barnet/ungdomen vågar känna. Är man riktigt i lås så bryr man sig inte om konsekvenser eller förmaningar, man kanske gör allt för att göra precis tvärtom vad den vuxna säger bara för att trotsa och hävda sin egen bestämmanderätt. Oberoende av att konsekvenserna drabbar en själv. Men om man vågar känna. Om den vuxna tar de första (och tillräckligt många) stegen för att barnet/ungdomen ska våga lita på relationen och på den vuxna. Då vågar barnet/ungdomen också känna. A kallar det för att "bli mjuk". Och när man vågar känna, då kan man också tänka igenom konsekvenserna av ens handlande, och behovet av att trotsa för trotsets skull försvinner. Och då blir besluten mera genomtänkta.

Och jag vågade ge A utrymme men också ställa krav som var viktiga för MIG. Jag kunde acceptera att A var ur balans och att han gjorde så gott han kunde för att inte behöva tänka/känna eller att komma i balans igen. Och att låsa in sig för att få vara ifred (från mig och de samtal som jag potentiellt sett kunde ha velat ta med A om tandställningar eller hur man inte ska gräla med lillebror) var den bästa lösningen han kunde komma på i den situationen.

När jag pratade utifrån MIG och mina behov av att komma åt toaletten och tandborsten var jag noga med att inte kritisera honom utan bara uttrycka mina egna behov. Jag respekterade hans behov av att få vara ett subjekt och bestämma över sig själv, och behandlade honom som en likvärdig part att förhandla med. Jag hänvisade till sånt som vi alla i familjen försöker efterleva, också jag, när jag ville att det skulle vara skärmfritt en timme före läggdags för att inte det blåa ljuset från skärmar ska störa melatoninproduktionen i våra kroppar. Och jag visade honom vänlighet och omsorg när jag frågade om jag skulle hämta täcket från sängen i sovrummet till raketsängen, om han skulle vilja sova där.

A är en smart kille som vet att han bröt mot reglerna. Men i stället för att reagera med att "oj, nu skällde hon inte på mig fast jag var så länge på telefonen, nu vågar jag tänja ännu mera på gränserna" så verkar min vänlighet ha gett en annan reaktion. Han verkar vara förundrad över min vänlighet och den verkar öka hans motivation att göra rätt nästa gång. Jag har själv haft stora låsningar i själen och när jag har blivit bemött med en otrolig vänlighet av mentorerna på en kurs som jag gick i höstas så slappnade jag av, började gråta, "mjuknade" (med A:s ord) och låsningarna släppte. Att bli bemött med vänlighet och respekt precis där man är, med alla sina fel och brister, utan att någon kräver att man ska vara "bättre" än vad man är, utan att man behöver prestera något upplevde jag som oerhört befriande. Det gav mig modet och kraften att bearbeta det svåra, i trygg förvissning om att jag var okej som jag var. Och det verkar ha funkat på A också.

Är detta kontroversiellt? Jag vet inte. Men vissa vibbar som jag har fått från barnpsykiatrin gör mig fundersam. För i höstas sa de mig att om A vänjer sig vid mitt sätt att göra saker och han sedan upplever en för stor klyfta mellan hur jag gör hemma och hur andra gör ute i stora världen, då vet han inte hur han ska handskas med hur de andra bemöter honom. Å andra sidan behöver man ju, speciellt om väldigt mycket uppfattas som stora utmaningar, någonstans få vara älskad och godkänd precis som man är för att orka överhuvudtaget. Om man har ett hem där man får utrymme att växa och mogna och man får kraft att göra det eftersom man känner att man är ovillkorligen älskad som man är, hur kan det vara fel? Är det inte resten av samhället som kunde komma till insikt i stället för jag som måste ändra på min taktik? B the change you wish to see in the world, och börja med dig själv och din egen familj, liksom. Jag blir förvirrad...

Attachment parenting - nära föräldraskap

Det som A har lärt mig som jag är mest tacksam för är att lyssna på min egen instinkt, på min egen inre röst, och att leva med den som rättesnöre.

När A föddes var jag utmattad och rädd och mjölken ville inte stiga den första tiden.

Men när vi kom hem från bb sov A en natt i mammalådan. Sen vaknade lejonhonan inuti mig. Det var inte bara för min egen bekvämlighets skull som jag ville att A skulle ligga i sängen med mig så att jag inte behövde stiga upp s mycket när jag skulle amma. Utan det var också en väldigt stark känsla av att vi hörde ihop. Att han behövde närheten. Och att jag behövde närheten till honom för att kunna läsa av hans signaler, för att finjustera min intuitiva kunskap om honom och mig själv. Jag visste på förhand att jag ville amma och att jag ville bära honom i sjal. Att vi skulle använda tygblöjor. Men det var bara teoretiska resonemang tills jag drabbades av intensiteten i mina känslor. Och närheten och valet att tro på mig själv, att gå in i en bubbla bestående av A och mig gav resultat. Dag tio fick jag mjölken att rinna till, och när A var tre veckor kunde vi skippa ersättningen helt.

Jag hängde en del på internet och sökte info om amning. Och då ramlade jag över konceptet attachment parenting, som verkade beskriva det jag instinktivt kände att A försökte visa mig att han behövde. Han behövde någon som tog hans behov på allvar. Som ville ge honom trygghet och närhet.

Begreppet attachment parenting kommer från barnläkaren William och Martha Sears, som formulerade praktiska tips för att stärka och bibehålla ett barns nära anknytning till sina föräldrar, och sätt att hålla intuitionen om vad barnet försöker kommunicera levande. Ett sätt att ta barnets behov på allvar, och barnets behov av närhet på allvar. AP är inte en "metod" där man ska kryssa av att man gör allt "rätt" utan en inställning. Men redskapen som man kan ta till för att uppmuntra närheten och intuitionen är att amma fritt och länge, att samsova, att bära barnet i sjal eller sele för kroppskontaktens skull (och att använda kängurumetoden för för tidigt födda barn), att se upp med scheman och skrikmetoder, utan att i stället försöka förstå barnets sätt att kommunicera och att ta barnets behov på allvar. Att prioritera anknytningen, helt enkelt. Många AP-föräldrar gillar också hemmafödslar eller tygblöjor/ec (elimination communication, d.v.s. att börja potta bebisen från början i stället för att vänja bebisen vid att bara göra sitt i blöjan). Men det är som sagt inte en tävling om vem som kan kryssa av flest "metoder" utan ett sätt att lyssna på barnet och sina egna instinkter. På svenska kallas AP för nära föräldraskap.

AP satte ord på det jag kände instinktivt, och satte in det i ett sammanhang. Jag surfade vidare om ankytningsteori och irrade in på Jean Liedloff och ursprungligt föräldraskap och hittade så småningom min egen väg in i föräldraskapet. Föreningen Mammakeidas i Åbo var också ett stort stöd, där fanns andra familjer med liknande värderingar som jag. Min man hängde inte med i svängarna, men eftersom han annars heller inte deltog speciellt aktivt i A:s och min vardag så kände jag mig både fri och förpliktigad till att hitta mitt eget sätt att vara mamma på.

A så gott som bodde i sjalen under sina första fyra månader, sen ville han ut och utforska världen och jag lyssnade på hans behov. Senare köpte jag en ergonomisk bärsele, då var det ergo som gällde, nu är utbudet större. Och eftersom han tidigt hade en lust att gå själv så hade jag ofta ergon med som backup för de stunder då han tröttnade och behövde bäras.

Anmingen satsade jag helhjärtat på, jag helammade i sex månader (inte enligt puristerna, vi började med ersättning eftersom mjölken inte steg tillräckligt, men ändå) och A fick magproblem och förstoppning av smakportionerna i början så han levde huvudsakligen på bröstmjölk under det första året. A började på dagis vid 12 månader, men jag fortsatte amma tills han var 3 1/2 år. Han hade världens jobbigaste tandsprickning, och till slut var det inget annat än amningen som lindrade. Så jag nattammade tills hanblev av med tandsprickningen, öroninflammationerna och adenoiden. Han var över 2,5 år när jag slutade nattamma.

Och vi samsover faktiskt fortfarande. Hans säng är placerad bredvid dubbelsängen, och man kan rulla fritt mellan sängarna, de är på samma höjd. För det mesta vill han hålla sig på sin egen sida annars, men han vill hålla sina fötter vid mina ben för att tanka närhet. Och det är en ganska bra mätare på hur han mår. När han har det extra jobbigt tankar han mera närhet nattetid, När livet är lättare så sover han mera självständigt. Vi har också en säng i det vi kallar lekrummet, och jag frågar med jämna mellanrum om han vill flytta till den sängen. Men hittills har han inte haft lust. Lillebror sover på andra sidan mig, och när jag stiger upp tidigt på morgonen så brukar A rulla till lillebror för att söka närhet och bekräftelse och få en morgonkram.

Jag vet att det finns många som blir provocerade av vårt val. Som tycker att jag behandlar honom som ett litet barn i stället för att uppmuntra hans självständighet när jag inte driver igenom att han ska sova i ett annat rum innan han själv vill det.

Men tänk då på att så många vuxna sover ihop utan att någon tycker att det är konstigt. Tänk då på att man den största delen av mänsklighetens historia har sovit ihop. För att skydda sig mot köld och vilda djur. För att man har bott trångt. Det är egentligen en borgerlig idé i västvärlden att alla ska sova i egna rum, ett ideal som har slagit igenom under de senaste hundra till tvåhundra åren. När frågade du dig själv sist varifrån dina uppfattningar om vad som är "normalt" eller "naturligt" eller "självklart" kommer ifrån? När kontextualiserade du senast din uppfattning om vad som är "åldersenligt" eller vad "självständighet" egentligen innebär? Varifrån kommer dina uppfattningar och vilken världssyn är förknippad med den? Det som är självklart nu kanske inte alltid har varit det, och det som kommer att kännas totalt självklart i framtiden kanske skiljer sig radikalt från det vi tycker att är "neutral" kunskap nu.

Jag kommer att återkomma till hur olika man kan se på begreppet självständighet i ett senare blogginlägg, bara jag hinner.

Men visst skulle jag tycka att det är helt bra om A kände sig så trygg i vardagen att han också kände sig trygg med att sova ensam i lekrummet. Men hur vill man nå dit? Genom tvång eller genom att vi tillsammans hittar sätt för honom att fylla de hål han känner i sin själ så att han kan vara trygg och avslappnad också i sådana situationer? Om det är den nattliga närheten som ger honom trygghet att fungera i vardagen, hur hinner man ge honom den tryggheten också under dagtid när det redan känns som om tiden inte riktigt räcker till för alla pusselbitar som måste fungera för att inte allt ska ramla ihop?

På ett sätt känns det som om jag inte kan "bevisa" att AP fungerar eftersom A fortfarande behöver så mycket närhet. Att jag inte har lyckats "ladda hans närhetsbatterier" tillräckligt ännu heller. Och att man då kunde argumentera att "metoden" har varit "fel".

Men i mitt hjärta så vet jag att A har behövt all den här närheten, både psykiskt och fysiskt för att hålla ihop psykiskt under alla dessa år. Och med åren har jag kommit att inse att han har specialutmaningar och jag har satt ner massor med tid och ansträngningar för att se klart och hitta lösningar på många olika plan. Jag är helt övertygad om att A hade mått och betett sig mycket sämre med en hårdare stil i uppfostran.